Talluc CUCI DESIIUb. Men : en myndighet finnes, med afseende på hvilken man. bör betänka sig två gånger innan man djerfves nalkas densamma med en anmärkning, så framt man eljest lägger på sinnet det ofelbart mötande vVitsordet, att man är komplett okunnig, att man saknar hardt när hvarje gnista af sundt förnuft, och att man til: på köpet ledes af Sandra motiver?, för resten icke närmåra specificerade. Det är om hrr fullmäktige i riksgäldskontoret vitala. Hvem minnes icke, huruledes sjelfva rikets ständers revisorer; med anledning af några gjorda anmärkningar mot en hrr föllmäktiges åtgärd, fingo för några månader sedan det besked, att deras uppfattning alltför mycket afvek från den rätta (märk väl, icke den som hrr fullmäktige ansågo för den rätta, utan den absolut och oomtvisteligen rätta); att den, till sin rätta halt uppdagad?, befanns Sröja verklig obekantskap med ärendets principer;X att revisorerna begått ett oförlåtligt fel, som dristat framträda med en sådan uppfattning utan att förut af fullmäktige eller andra sakkunnige män O hå begärt upplysning; att följden deraf hade blifvit, att de på ett vilseledande sätt framställt sina åsigter, och att deras änmärkningar kunde -ha sin grund endast i Sblindt oförstånd. Då man funnit en delegation af rikets ständer hedras med sådana vitsord, får man naturligtvis icke förundra: sig öfver, att om någon eller några tidningar skulle drista att draga i tvifvelsmål klokheten och ändamålsenligheten af en från samma korporation härrörande åteärd, de riktigt nog få veta, att de ledas af soriktiga föreställningar; att de ådagalägga ?bristande sakkännedomX; att de kunnat ofvertyga sig om obefogenheten at sina anmärkningar innan de med dem ryckte åstad, och att det är lätt att visa, huru föga insigt och sakkunskap och huru mycket löst tal och oförnuft deras artiklar vid en närmare analys i sjelfva verket innehålla. Och på det ingen tilläfventyrs må tillgifva dem deras okunnighet och oförnuft på den grund, alt deras anmärkningar dock härflutit från ett varmt nit för allmänt bästa, så utkastas, som nyss nämndes, en liten häntydan om Sandra motiver, och dermed bör så väl deras förmåga som deras moralitet vara vederbörligen prickade. Sådan är den genomgående tonen i alla de på sednare tiden synliga försvar för hrr riksgäldsfullmäktiges åtgöranden, vare sig att de framträdt i officiella förklaringar, i officiösa meddelanden eller i uppsatser uti den tidning, som synes vara organ för hrr fullmäktige eller någon ibland dem. Visserligen är det förhållandet, att man nu för tiden icke genom sådana medel öfvertygar allmänheten att man är i besittning af något patent på ofelbarhet, och det är onekligen för dem, som finna sig föranlåtna att göra anmärkningar vid hrr fullmäktiges åtgöranden, en afgjord fördel, att denna korporations försvarare förlöpa sig på sätt vi här antydt; men då åtminstone vi för vår del finna det angenämaäre och tillständigare, att allmänna angelägenheter diskuteras på ett hyfsadt sätt, ha vi ansett Oss böra något fullständigare belysa den af fullmäktiges försvaråre begagnade taktik, på det för framtiden måhända tonen uti diatriberna från detta håll kunde blifva mera värdig den höga körporationen och mera öfverensstämmande med den anda, i hvilken man nu för tiden gör anspråk på att den offentliga diskussionen skall föras. Den sista företeelse af ifrågavarande art, och den som närmast föranledt hvad vihär yttrat, är en uppsats i Dagligt Allehanda, afsedd att bemöta de anmärkningar Aftonbladet och Posttidningen framställt vid riksgäldsfullmäktiges kungörelse om anbud å det beslutade inhemska statslånet. Då vi i det föregående karakteriserat uppsatsens ton och förm, öfvergå vi nu omedelbart till saken. Vi ha för vår del vid den nämnde kungörelsen hufvudsakligen anmärkt, att fullmäktige icke till hugade spekulanters kännedom meddelat, till hvad belopp kostnaden för 1860 års jernvägslån uppgår, ehuru rikets ständer fastställt denna kostnad såsom maximipris för den inhemska upplåningen. Till försvar för ett sådant förfarande anföres fortfarande det högst besynnerliga resonnement, att om det blefve kändt hvad detta maximi fis vore, skulle det icke kunna falla någon in att erbjuda för staten billire vilkor. Det är oss snart sagdt ofattligt, huru man kan på fullt allvar framställa ett sådant påstående. Ty hvad innefattar det väl i sjelfva verket? Jo, att ingen täflan kan ega rum för den händelse att det på förhand är bestämdt vid hvilken punkt täflingen skall börja. Derföre att det sades till spekulanterna: ingen göre sig besvär som ej bjuder minst så och så mycket, derföre skulle det icke falla någon in att bjuda mer. Om vid denna lånenegociations verkställande allting skulle vara så genuint inhemskt, att fullmäktige ej ansett sig böra rådfråga erfarenheten från andra länder vid dylika affärers bedrifvande, så erbjuder erfärenheten omkring oss dagligdagsexempel RE huru praktiskt folk beter sig i likartade fall. Ser man icke oupphörliga tillkötnagifranden. som sluta sålunda: ingen göre sig besvär, som icke disponerar minst så och så många tusen rdr; ingen infinne sig, som icke kan prestera borgen för så och så stort belopp; ingen anmäle sig, som icke kan förete vitsord om den och den färdigheten o. s. YHäraf vinnes den dubbla fördelen, attå ena sidan den annonserande besparar sig besväret att mottaga en mängd sökande, som icke kunna fullgöra det fastställda vilköret, och, å den andra, undviker han att besvära alla dem, som veta med sig att de icke kunna prestera det som äskas såsom conIA sina Ana nan Men hår hat väl deri