Aftonbladet – 12 februari 1861, sida 2

och gingo upp och ned på Drottninggatan den vackra sommaraftonen, väntande sin fordna rummelkamrat, för att lyckönska, pina, bry, anfäkta eller martera honom på allt sätt. Ernsts hade sannerligen. anat något dylikt, så att han var nästan förberedd derpå, och mötte deras skämt och hugg med en alldeles förvånande frimodighet. CVänta! sade en, ta mig röda dj... vill han icke redan spela monseigneur. Hör med hvilken ton han säger: Nej, mina vänner! Han tror sig redan sitta bredvid den sköna, åkande genom gatorna så att elden sprakar efter hans ståtliga spann, med sin. ryska kusk, som med raka armar sitter och båfvar med tömmarne. Han tror sig redan vandra i sitt stora hus vid Skeppsbron, eller Fredsgatan, eller.:. Nej, mina vänner! inföll Ernst, tro vi mig helt uppriktigt. Här i Stockholm slår jag aldrig mer ned mina bopålar, och om ni d. 13 Sept. vill följa mig till Riddarholmskajen, så skolen I få se mig inskep åa mig. och hela mitt bohag — som, MM Gud, skall få rum i min nattsäck — och det för att aldrig mera återse Stockholm äbnät) än som gäst eller resande. eHvad nu då,t inföll en, Shvad fattas Stockholm? Hvad har det gjort för ondt? Är det icke godt nog åt hans tillkommznde höga nåd? Ja så —J entends! Han är rädd om sin unga fru, men hur är det du? Någon sade ju att hon är äldre än du. — Ah, då är det hon som är rädd om dig, och nu vill du — faire de la necessite vertu — ha! ha! ha! På detta sätt, men ändå mycket burleskarc och i helt andra termer än som här kynpa nedskrifvas, plågade och anfäktade de den stackars Ernst,som slutligen tänkte, att skiner någonsin lyckans sol på en arm stac