Aftonbladet – 12 februari 1861, sida 1

EN KUNGLIG SEKTER. Berättelse af författarinnan till Kusinerna.) Den stackars presidenten, den kan du då äta upp lifslefvandeX, sade onkeln, halft skrattande, halft förtretad, dels öfver ett, dels öfver ett annat, men mest öfver att cj 1å gå och stulta som han ville. Nej, fy för döden, sade gumman, förr svälte jag som Ugolino. Och ru förde gubben sin sköna nidce under armen in i sina rum tör att gifva henne en hop råd, hvilka icke hade varit så ledsamma att höra, men som vi hellre stanna hos gumman i matsalen, vilja vi äfven hellre beskrifva hvad vi sågo, än hvad vi icke hörde. Och det nu snart färdiga bordet, det sågo vi, och det var alldeles egeti sitt slag: Dennya, snart 30-åriga seden att ej hafva mat på bordet, var likväl ännu ej införd i det atala Stenborgska huset, der ingen uppväxande ungdom manat derpå, I utan allt var nu såsom när det äkta paretj förmäldes, men det var minsann icke att förakta, det lofvar jag. Bordet var långt och bredt, för att få rum med all sin grannlåt. Duktyget var ett holländskt mästerverk, och påhvar servett syntesStenborgska vapnet med sina trenne hjelmar, sina vilda djur såsom sköldhållare och alla sina otaliga småsaker i defyra fälten. En servis af japanskt porslin i de allra bjertaste färger och vackraste ;ammaldags former prydde sedan bordet, och mellan dessa gammalmodiga kristaller, hvaraf somliga af böhbmiskt glas, ritade och slipade med en otrolig omsorg samt hem-j förda redan under 30-åriga kriget af familjens förfäder. Mycket silfver skimrade äfven på bordet, och som allt nu var uppsatt, 2) Se A. B. mir 5ö—17, 20—33.