Aftonbladet – 12 februari 1861, sida 1

omgifna med klara isstycken i sina gammaldags äkta :porslinskuverter, bäras flitigt, omkring af: betjening i silkesstrumpor, oc skor, hvita handskar med servett öfver dessa; lömma att Adelgunda vid Ernsts sida, ändå fanner en skälfning öfverfalla sig vidtanken på att snart — snart — bara presidenten tuggat sönder: sin. hjerpe :oeh gamla SD Neger på de öfverlefvande framtänderna naprat sönder: en liten : gurka, så skall. den stund kommay då gubben Claös. Ulrik skall stå och stamma. och svälja och trassla -om orden, som, huru befängdt de än må falla sig, dock :alltid skola åstad komma den verkan att-allas blickar: utan. miskund skola. vändas på henne, på-henne, och Ernst förenade. Detta är måhända en för en finkänslig qvinna pinsamtnare stund än mången kan ana. Generalskan blickade på henne i spegeln, tanten äfven, och af båda fick hon. hjertstyrkande miner, dock alltid: upp och ned; Ernst deremot kunde hvarken äta eller dricka af bara otålighet. Hans längtan att hela-verlden skulle veta hans lycka, efter-han ändå icke alldeles: kunde dölja. den för hela verlden, ordentligen brände honom; och när gubben Claös Ulrik ändtligen fattade sitt: glas, steg upp och efter en:liten torrhosta, sade: Mitt herrskap ! så andades Ernst lika lätt, som Adelgunda kände:sig beklämd. Talet blef under: all;kritik., En otrolig mängd fransyska, gammaldags glosor eller termer slarfvade gubben om: hvarandra med sin -hängande tunga i den gåparde munnen, men när gästerna ändtligen begrepo hvar: om fråga var, hördes ett sorl. af förundran.; Ah! — oeh presidenten satte en ostindisk hård och syltad frukti halsen, så att om ej hahs gramne, generalskan;: i. full fart, bultat ho: nom litet i ryggen, skulle han storknat på