Aftonbladet – 12 februari 1861, sida 1

med oförrättadt ärende återvändande gammal fröken. Herrn tänkte allt detta, men vågade icke säga det. . Han visste så väl att det icke skulle upptagas nådigt, utan han sade: Ja, våra unga män nu för tiden akta -sig verkligen för giftermål. De hafva så många andra sätt att etablera sig, som icke kosta ljerdedelen, och der de hafva sin frihet, och se det är just i denna vår tid hvad som mest leker i de unga männens håg. Fy då, sade damen, som hade en giftasvuxen dotter, och på hufvudknycken och axelryckningen märkte herrn att han hoppat ur askan och i elden, eller att hun måste rycka fram med något helt annat som bättre slog an. . :Och af detta kan man taga sig anledning säga, att kanske medför allt det här vandrande artisteriet, alla dessa snilleprof som man måste åskåda och åhöra, dock icke något egentligen godt, mer än att man får något att tala om, som icke alldeles skall afmätas, klippas, kantas och rundas efter hvar enskild person, utan som kan behandlas som ett ämne hvilket ingen egentligen tager åt sig likasom väderleken, solen och månen hittills varit. Man kan nu få hafva något att extasera sig öfver, att lofva och prisa, tadla eller klandra, utan att ens interlokutör derför kan hafva skäl att blifva stött och förnärmad; medi ett ord: konversation är kanske det som vunnit mest på alla dessa resenärer som korsa hvarandra, och hvaraf den sista dock alltid är den som de artiga tidningarne höja högst! i sky, den hvars make de än hittills aldrig! sett eller hört, och på detta sätt går det i ett evigt uppför, men hvar det slutar, det är icke godt att veta. Mensnu glömma vi, att vi sitta till bords i den stora sirliga matsalemi det Stenborgska hotellet, glömma att champagnebuteljer,