Aftonbladet – 12 februari 1861, sida 1

Mina, medan Adelgunda, strålande af helsa, lycklig af gläda och ljusa förhoppningar på framtiden ,stodtärdigklädd framför sin:spegel. En ljusblåtarlatanklädning omgäf hennes vackra, smärta gestalt, som ett Tätt moln sväfvar omkring en klar stjerna, och bland löckarna glänste en qvistraf förgätmigej, men icke sådan likväl, som speglar sig i den klara källan, utan ett litet mästerstycke af Möllenborg — ty den var af turkoser med en topas i midten, och af: klara saftgröna smäragder bestöd hvart enda blad. Detvar Ernsts enda gåfva,som redan tidigt på morsonen legat på ett litet hyende af naturliga lommor, och ådragit sig Adelgundas första blick, när hon från roseridrömmar uppvaknat till ett lif — nu äfven så blomsterströdt. 0, det finnes så många som måla så gerna med den svarta penseln! Och underligt är det: visst ickt, ty livet. gifver såå taflor målade med den ljusa. Men huri väl ema: kar det ickeratt få doppa deri! Att en gång få nedskrifva de-orden: det fanns en lycke varelse: på jorden, en-wvarelse -som var det; förljente att varar det, Och som hade nog mycket förstånd att anse han såsom ett. dyrköpt,. sällsynt vin, hvaraf man dock aldrig kunde få.så mycket, att man ej behöfde spåra derpåxoch vara rädd om hvärje dröppa.. Oehjaf denna senning var Adelgunda genoräträngd: Hon skulle. väl hafva något godt af sina (nära) 30 år, och kanske finnes ingenting önskligare för en qvinnas än att hafva årens erfarenhet och lugn besinning till en inre ledure, under det alt ungdomen; udrig frestöd ar sjukdom och själslidanden, ännu. alldele iskadfutbreder skönhet och beha ver den yttre lekamen: -Och nu: gynbgce öst Adelgunda just: med dessa sällsynta gåtvors: då det-så ofta åter med styfmoderlig hand tagerskön