let för nationalegendom. Militären, och ramför allt gardeskåren, hade utrymt Berin; en del skickades till Slesvig emot Dannark. Prittwitz och Wrangel ansågos för ;riusens bästa vänner. Den delen af garleskåren, som hade blifvit förflyttad till Potsdam, och militären öfverhufvud, var rtterst förbittrad öfver händelserna i Berlin ych; önskade ingenting -högre-änprinsens iterkomst. Man; hade i Potsdam författat sn särskild folksång, som började medorlen: Prins afPreussen, kom tillbaka, och som sjöngs på melodien till SSchleswigHolstein, meer-umschlungen, invånarne till stor förtrel. Men mer än någon annan längtade konungen efter brodrens återkomst. Man beslöt att återkalla honom. Blotta: ryktet -härom vållade storuppståndelse, och deputätioner uppvaktade ministrarne för att .afråda från detta steg. Slutligen vågade man förklara att prinsens återkallande vore oundgängligt för att han måtte kunna rättfärdiga sig sinför folket och tillika aflägga ed på den nya författningen. Samtidigt härmed framställdes prinsen såsom alldeles oskyldig i händelserna dei 18 och 19 Mars ochsom uppriktigt tilloifven den. nya författningen. Priacen hade blott för eöskildå angelägenheter rest till Enoland; hette det; han bade der: köpt: ett 60-kanon-skepp och skänkt det åt staten; på hemresan skulle han i Belgien studera en fri konstitutions verkningarSlutligen, sedan allmänna sinmesstämningen hade blifvit något lugnare, återkom prinsen i Juni: månad och intog snart sin gamla ställning. Sedandess tyckes det som kamarillan kulle vid somliga tillfällen ha förlamat hans inflytande på konungen, t.jex. år 1855, då den bekanta . depechstölden bragte i dagen ått en viss Lindenberg hade måst. gifva konungens personlige vän, general Gerlach, hemliga rapporter om. prinsens yttranden och förehafvanden. För närvarande säges Bethmann-Holweg vara bland ministraärne den som Har största inflytandet påkonungen. Schleswig-Hölsteinska saken lärer alltid haft Wilhelm I.s varmaste sympatier och han anses väsentligen ha vållat det förra kriget mot Danmark. Oaktadt allt hvad man för öfrigt klandrar hos Wilhelm I har man, till och-med under revolutionstiden, erkänt att han eger karakter, konseqvensoch personligt: mod. Historieskrifyaren W. Menzel säger om hos nom, att han har mindre hänförande välta-: lighet än brodren, men starkare vilja och fasthet. Finanskomitens betänkande : IV. Reservationerna. (Forts. fr. gårdagsbl.) Vi meddelade i går tiksarkivarien Nordströms. reservation emot vissa delar äf finanskomitens betänkande. Vi, införa nu grosshandlaren Warburgs reservation, hvaruti han först söker att vederlägga hvad öfriga ;komiterade yttrat om grundlagens bestämnielse att riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas. Denna bestämmelse — yttrar hr Warburg — innebär icke, efter mitt omdöme, hvad man menar med ordet tvångskurs. En sådan består deri, att ett lands inbyggare genom lag eller påbud tvingas att till en viss -kurs emottaga mynt, som icke inlöses till samma värde. .Sålunda, så länge Sverges rikes banks sedlar vid anfordran inlösas till deras fastställda värde, förefinnes i afseende på dem ingen tvångkurs, lika litet som engelska bankens noter kunnasagas vara löpande med tvångskurs derför, att de utgöra af statsmakterna påbudna betalningsmedel (legal tender). Det är ock svårt attfatta, huru riksbankens sedlar skulle kunna undgå att ega endylik karakter, utan att en stor obeqvämhet och många olägenheter skulle uppstå för den allmänna rörelsen, särdeles i ett land som vårt, der sedelvalören nedgår till 1 riksdaler riksmynt, och der allmänheten på goda grunder föredrager sedlar framför det obeqvämare metalliska myntet, hvadan sådant mynt i rörelsen nära nog saknas. Då det synes vara fruktan för realisationens orubbliga bestånd, som väsentligen betingat komiterades ogillande af ifrågavarande lagstadgande, enär komiterade i detsamma se en lockelse för statsmakterna att söka bereda staten tillgångar förmedelst utsläppande i rörelsen af ett-större belopp bankens sedlar, än som är förenligt med dess inlösningsförmåga, och då komiterade åberopa de faror, banken i detta hänseende förr varit underkastad, samt den oro och osäkerhet, som härigenom vunnit insteg i det allmänna föreställningssättet; så tilläter jag mig erinra, att riksbankens nuvarande ställning är sådan, att dess förmåga att uppfylla sina förbindelser endast kan vara föremål för något tvifvel eller någon öro hos den, som är okunnig om rätta sakförhållandet, och att man, för att undanrödja en sådan oro, blott har att begagna samma vapen, som mot all falsk fördom: upylysning. Det bör ock erinras, att de brytningar riksbanken tillförne varit underkastad, icke berott af banken sjelf, dess styrelse eller organisation, utan af rikets nöd och statsmakternas vare sig oförstånd eller hjelplöshet, hvilka föranledt dem att begå det brott emot den enskildes eganderätt att utgifva banksedlar till statsbehofs fyllande, utan att banken för dem mottagit valuta. Det är ingenting annat än samma procedur, som vidtagits mer än en gång i Europas flesta länder om det metalliska -myntets försämring. et ena som det andra har sin grund j en a löshet, vållad af okunnighet eller nödtvång: oc å en sådan rättsmedvetandets laga ståndpunkt litva inga institutioner, inga föreskrifter, inga förpligtelser hållna i helgd). nphätvandet af det stadgande, hvilket komiterade nu betrakta såsom ett måfel, skulle således till ingenting tjena; ty komma sakerna den punkt, att regering och ständer, brytande heliga försäkringar, besluta använda riksbankens innehafvande tillgångar till statens behof, utan att först betrygga bankens fordringsegares rätt, då utfinner man äfven alltför väl konsten att påbjuda tvångskärst; omden ock icke förr egt rum. Allraminst afböjas sådana faror genom att nu stadga, det riksbanken ej finge utgifva sedlar utöfver sin metalliska valuta; tvertom blefve de c