Konung Wilhelm I af Prousson. I en tid, då man med en viss spänning betraktar den nyss blifne preussiske konungens krigiska later och då man söker öfvertygelse om huruvida man af honom må vänta ord eller handling; torde det. ej vara utan intresse att kästa en återblick på denne mönarks föregående lif och på det omdöme. man vid åtskilliga tillfällen i sjelfva Tyskland fällt öfver honom. : Konung Wilhelm I är 63 år gammal och. har under sin broders regering alltid haft ett. mycket stort inflytande på styrelsens gång och åtgärder, hvilket. är så mycket mera förklarligt, som hans äldre broder. Fredrik Wilkelm IV, hade efter händel serna 1848 helt ochhållet förlorat själens jemnvigt och visade allt starkare tecken till en sinnesslöhet, som gjorde honom till ett temligen viljelöst redskap i sin omgifnings händer och slutligen steg tillen sådan höjd. att han måste lemna regeringen. Konung Wilhelm I:s ungdomsår sammanfalla med den tyska befrielsestriden, och det säges ati han vid denna tid, liksom brodren, blet uppfostrad i den heliga alliansens grundsat ser: vänskap med Ryssland och Österrike, en autokratisk regering och stark böjelse för religiös mysticism. Men medan den aldre brodren af en viss vankelmodighet, förenad med lust att på Österrikes bekostnad föröka Preussens makt, lät leda sig ifrån de begge förstnämnda grundsatserna, hvaremot han till sista stunden bibehöll sin ro mantiskt-r sa riktning och sin kristligtgermaniska stämning, var det Wilhelm: förnämsta sträfvan att upprätthålla preussiske armens anseende och stärka den svagarc brodren 1 konflikterna med det liberala partiet och folket, hvilka hvarje dag uppställde allt djerfvare fordringar. Före 1840 hade Wilhelm I — såsom har sjelf sade i sitt trontal — uteslutande egna. sig åt krigareyrket och efter hertigens a Mecklenburg död tog han befälet öfve gardes-kåren, som är eliten af preussiskt militären och som var känd för sitt strängt och pedantiska reglemente samt exercis äfvensom för sin högfärd mot civila. 5edan den tiden har preussiska krigsväsendet: utveckling egentligen legat i Wilhelm I:: händer; han har varit ansedd för ett för kroppsligande af Preussens militäranda, stol öfver och i sin subordmation under konun gen, men icke ulan missaktning för de fri sinnade rörelserna inom de civila klas serna. Under prinsen blefvo alla reglemen ten skärpta, ofantliga summor använda fö komplettering af materielen, en sträng cen tralisation införd i förvaltningen och de gamla systemet med hemliga konduitlisto i hög grad utvidgadt för att öka den djup: devotionsoch ovilkorliga subordinations andan. Allt detta gjorde att då revolutionsstor men bröt lös 1848 var prinsen soldaterna: afgud, .men folkpartiets argaste fiende. Åt minstone ansågs han så. Af prinsens yttran den i första kammaren, hvaraf han var med lem, kände man hans motvilja för alla el tergifter åt de frisinnade och hans despoti ska åsigter. När striden på Berlins gato rasade den 18 och 19 Mars 1848 voro all: menniskor öfvertygade om att det var prin sen som hade gilvit order att rensa slotts platsen med :kartescher. Ledamöterna a den deputation, som med biskop Neander spetsen, midt under striden den 18, trängd: ig in i slottet och bad konungen gifva mi litären order att draga sig tillbaka, försäk rade att prinsen hade med största kallblodighet betraktat de blodiga scenerna oci med kallt allvar gilvit sitt fursteord på al han aldrig skulle samtycka till att truperna droge sig tillbaka. Asyna vittuel ära sett prinsen med hvit näsduk gifva kavalleriet tecken att hugga in på folket. Man visste att konungen var intagen ai räddhåga och ej kunde fatta något beslut men att prinsen ansåg alltsammans för et pöbelupptåg. När, omsider, konungen gu vika för att göra slut på blodbadet, vu prinsen försvunnen och i hemlighet rest till ngland för att ej blifva vätne till den herrliga krigshärens? skam och vanäre samt till sin kunglige broders djupa förödmjukande. Några dagar derefter försiggick högtidligt begrafnipgen af de i striden fallna, vid hvilket tillfälle konungen måste ;å ut på balkongen och helsa på folket. itet derefter måste han deltaga i processionen med den svart-röd-gyllene fanan. Den uppretade folkmassan hötade att ned rifva prinsens palats, och detta kunde ickt räddas på annat sätt än att man förklarade