Aftonbladet – 8 februari 1861, sida 2

Prejudikat i fråga om bränvinsbränning å ländshöfåingogods. I de tvenne nyss till: allmän kännedom komna fall, der bränvinsbränning fått idkas på egendomar tillhöriga i tjenst varande landshöfdingar, synas tillåtelserna ha blifvit meddelade på grund af det antagande, att så snart icke den till idkande af handterimgen berättigade embetsmainen personligen gjorde anmälan om dess bedrifvande, intet Hinder mötte för bränvinstillverknings utöfvande å hans. egendom, så framt, af en eller annan anledning, sjelfva anmälningen kunde inlemnas af någon person, på hvilken sällande Jurbudsbostamminiser icke vore tillämpliga. Visserligen synes det, vid ringaste eftertanka, tydligt, att fastän jordegaren icke sjelf personligen bedrifver handteringen; det likväl ingalunda kan vara honom likgiltigt om den idkas å hans egendom eller ej. Har han t. ex. arrendator på egendomen, är det temligen gifvet, att om han tillåter arrendatorn att idka bränvinsbränning, han: för -denna tillåtelse tillgodoberäknar sig någon, i arrendesumman inbegripen -eller annorledes utgående ersättning, exempelvis för den betydliga bränsleåtgången vid bränderiet.. Det är således utom all fråga, att han, om än indirekt, är intresserad i handteringen, och att han följaktligen befinner sig i den ställning, i hvilken lagstiftaren icke velat tillåta att vissa uppräknade embetsach tjenstemän få befinna sig. Då det emellertid visat sig, att konungens befalimingshafvande i två län, Upsala än och Stockholm län, annorlunda fattat saken, anse vi oss böra erinra om tillvaron af ett regeringsbeslut rörande en caäsus, som, ehuru ej till punkt och pricka lika med dem, som nu blifvit bragta åå bane eträffande grefvarne E.: Sparres och G-. Lagerbjelkes egendomar, likväl är med dessa fullkomligt analogt. Bruksegaren G: E.af Geijerstam hade hos konungens befallningshafvande i Örebro än anmält sig till idkande af bränvinsbränding i större bränneri med en daglig tillverkning af 500 kannor, från och med den 15 Oktober intill den 15 December 1858, vid -Garlsunds i Längbro socken och Örebro härad belägna egendom, hvari han till en fjerdedel vore egare, samt anhållit om båvis öfver den af honom sålunda gjorda anmälan. Men genom sesolution den 8 Juni nämnde år förklarade konungens befallningshafvande, att enär det till stöd för denna ansökning åberopade intyg vitsordade, hvad allmänt kändt vore, att sökanden tillsammans med. landshöfdingen mm. m. F. Wern och öfversten m. m. friherre C. H. Leuhusen egde Carlsunds egendom, och då bränvinstillverkning af dessa egare gemensamt icke. finge mot föreskriften i 14 2 mom. af kong. förordningen den 27 November 1857, angående; vilkoren för bränvinsbränning, derstädes utöfvas, funne konungens befallningshafvande hinder, möta för sökanden, såsom egare titl en fjerdedel af ofvannämnde egendom, att derstädes idka bränvinstillverkning, Hr af Geijerstam sökte, på anförda skäl, hos K.: M:t ändring i, detta beslut, och i den Kongl: resolutionen uppå hans besvär, gifven Stockholms. slott den 4 September 1858, heter det, att K. M:t icke funnit skäl att i H. M:ts yefallningshafvandes öfverklagade beslut göra ändring? Det visar sig häraf, att K. M:t icke funnit den omständigheten, att en annan person än landshöfdingen Weern begärde tilåtelsen att idka bränvinstillverkningen, på ninsta sätt förändra saken, utan alt ensamt, let förhållande att en, landshöfding var neddelegare. uti egendomen i fråga, fanns utgöra hinder för bränvinstillverknings ut yfvande å densamma. öst. FIRA Rosen En