Aftonbladet – 8 februari 1861, sida 1

besöka Adelgunda på Almvik, utan då först, men då för att aldrig mera skiljas. Ettsådant aldrig, ett sådant alltid mellan tvenne verkligt älskande hjertan äro måhända de skönaste ord, som pre språk kan framte. Det var icke utan, att alla Ernsts fordna vänner, bekanta lekoch rummelkamrater med en gruflig förvåning och mycken afund sågs honom röra sig så ofta och så nära den sköna och rika arftagerskan från södern; men de trodde doek att detta blott var en tillfällighet. De kunde icke ana huru verkliga förhållandet var, ty Ernst kände dem för väl att ej beherrska hvarje blick, och Adelgunda hade äfven ett stort intresse för att allt.skulle vara en hemlighet tills eklateringsdagen, hvilket ville säga det samma som afresans dag; ty gedan hade hon blott ettdygn igen till packning och ämnade efter den förkunnelsen aldrig mera visa sig i något sällskap, för? att slippa alla odrägliga, fniska och ornerade lyckönskningar. Och nu kom ändtligen den stora dagen. Redan tidigt på morgonen hade den raska, lifliga gumman lemnat sina fjäderbolstrar, sitt hvita pikstäcke och alla sina virkade och krnsane nattröjor och nattmössor, för att sjelf personligen tillse att bordet och anrättningen blefve så fullkomliga och så utsökta som möjligt. Hon hade icke på många år gjort sig detta besvär, utan blott suttit i sin I soffa och gifvit ordres åt hofmästarn och taffeltäckarn, men nu kilade hon gerna ut och din till skänkarna, och till hennes grufliga pina stultade grefved äfven in och ut till dessa samma skänkar, vissticke för det han gjorde någon upptänklig nytta, utan. bara för att stå i vägen, för att fråga om onödiga saker, påminna om det som länge sedan var utTrättadt och anordna sådant som redan förut I stod färdigt. — Ja, ja, kära du, gå du Inu bara in i dina rum och tänk på ditt tal, ,Isade gumman nu för tionde ången; men I Clas Ulrik svarade då bara: Ja, ja, talet I skall nog blifva brå, bara dlaeen icke smälter