Aftonbladet – 8 februari 1861, sida 1

, sår till mina; jag har minsann hufvudet så fullt med alla dessa satans vittnesmål, som korsa och motsäga hvarandra, ty de uslinvarne ljuga säkerligen. utan att sjelfva veta det. De göra upp försig utt så och så var det, och dessa tankar stelna slutligen till en fast tro, ehuru den i början blott var ett vacklande minne. Men ju flera gånger de Uppe sin ramsa, ju mera öfvertyga de si sjelfva och andra om dess sånnfärdighet, då jag åter tror allt mindre och mindre på det der omöjliga — att.draga-sig till. minnes, ty hvad mån minnes i början, det minnes man, men hvad som sedan kommer framsväfvande i form af minnen, det.är oftast fantasifoster, eller, med respekt till sägandes, berådda eller ofrivilliga lögner. : Ett par dagar förgingo, och hurt — det skulle man nästan kunna få veta af tidningarna för denna brokiga period, ty man hade ju icke sans för nöjen och musik, föreläsningar och sancer, akademi-soirger och matinger, hvarken bittida eller sent, och efter allt-detta stora fältmanövrer, attacker, bivuaker, kamp och :strid-— på narri likväl. Och när som Adelgunda nu: var: för förstå gången i Stockholm, och i egenskap af resande skulle se allt, höra allt, antingen det lönade eller icke, så var hon i en oupphörlig sjögång mellan dessa omvexlande förströelser, som nu likväl hade fått ett alldeles nytt. värde, ty just i dylika folksamlingar, när: hyar och en, som icke tänker på underhållningen, tänker. på sig sjelf, då kan tvenne goda vänner få säga ett och annat från hjertat strömmande ord; som i salongen och ännu mera i: dessa små, inskränkta sällskapskretsar ligga bundna midt under hjertat med Konvenansensjernkedjor. Ernstoch Adelgunda fingo således, just under dessa drillar och kadanser, deklamationer om urfolkets multnade ben, Bournonvilles tourside forces, folkets hurrarop och krigsfolkets evolutioner, tillfälle att komma öfverens om sina angelägenheter, och. med en gruflig smärta hörde Ernst sin dom att ej före bröllopet fö