Aftonbladet – 7 februari 1861, sida 4

— Fredrik Wilhelm IV och judarne. Ännu helt ung inträdde denne furste en dag i sin faders kabinett, der han på bordet fann ett edikt emot judarne. Det var år 1821, under den religiösa och politiska reaktionens fyllene ålder. Förordningen innehöll ett förbud för israeliterna att bära kristna namn. Kronprinsen läste ediktet; to; derpå en penna och skref i marginalen följande ord: Gifvet år ett tusen trehundra tjuguett. Ediktet skickades till statstidningens byrå, hvarifrån det återkom tryckt med nämnde datum. Atgärden blef inställd. Alltsedan 1848 häde konungen emellertid fattat helt andra tankar i dessa och likartade ämnen. Man hade lyckats inbilla honom, att uppträdet i Berlin, då han tvingades att taga af sig hatten för en vagn, lastad med de i gatustriderna döda och årade, hade varit en tillställning af judarne äfvensom det i Frankfurt begågna mordet på furst Lichnowsky och grefve Auerswald. Från denna tid utgjorde judarne ett mål för hans och hans feodala vänners förföljelser. Det gick så långt, att ig hans befallning Mendelsohns namn utströks från listan på de stora män, hvilkas bilder skulle pryda fotställningen på Fredrik den stores staty af Rauch. På skulptörens invändning, att man ej kunde skilja Mendelsohn från Lessing, då båda under trettio år af sin lefnad varit tyska litteraturens Castor och Pollux, svarade konungen: Det är omöjligt! Hvad skulle Stahl säga derom. Haw skulle ångra sig att ha lemnat judendomen för kristendomen. Stahl var vid denna tid president i herrekammaren och de feodala pietisternas andliga ehaf