Aftonbladet – 7 februari 1861, sida 2

förklara krig, så snart töten af exekutionsären visar sig i Holstein, och denna makt skulle vara Frankrike. Det kan väl ej nekas, att när Preussens konung två gånger, både i trontalet och i svaret på herrehusets adress, yttrat, att vi icke vilja dölja för oss sjelfve att vi måhända gå svåra tider till mötes?, så kan han möjligen ha syftat på ett krig med Danmark; han torde alltså vänta en fiende från något annat håll, och denna fiende kan, till följd af hela den politiska ställningen, endast vara Frankrike, hvilket ytterligare bekräftas af underrättelsen, att preussiska sändebudet i Paris mycket missnöjd skall ha begifvit sig från en audiens hos franska kejsaren. Vi ha sökt förskaffa oss närmare underrättelser i detta afseende; men allt hvad vi erfarit bekräftar blott den skildring af Danmarks ställning till de vänskapligt sinnade makterna vi för fjorton dagar sedan ojorde. Det finnes ingen anlednimg,:.som berättigar oss att företrädesvis vänta aktivt bistånd af Frankrike; detta land har uppträdt ännu mera förbehållsamt än England och Ryssland i hela striden och tyckes äfven i norden vilja upprätthålla noninterventionsprincipen. Vi säga: tyckes, ty man vet, att den kejserliga politiken är lika hemlighetsfull som rik på omkastningar, och om man vill lemna det faktiskas område, för att oifya sig in på gissningarnas, så bebådar ändock en politisk broschyr: Preussen och wienertraktaterna måhända det uppstigande ovädret. Man vet att dessa broschyrer an ungen åsyfta att känna allmänna meningen på pulsen eller att förbereda densamma på stundande händelser, och den nyssnämnda, som vidrör polackarnes klagomål i storhertigdömet Posen, är Frankrikes indirekta svar på konung Wilhelm den förstes hotande yttranden; denna brochyr, säger Indep. belge, kommer att efterföljas af tidningsartiklar, som skola göra frågan populär och således förbereda andra händelser, hvilka skola bli af mera genomgripande beskaffenhet, ju fiendtligare Preussen ställer sig mot Danmark. För att sätta läsaren i stånd att sjelf bilda sig ett omdöme om Frankrikes ställning till danska frågan, må vi dock ällägga, att alla de blad, som stå i förhållande till regeringen, Pays, Patrie och Constitutionnel, med stor ifver vederlägga ryktet, att England ämnar sända trupper och öMlogsfartyg till Helgoland, samt att Frankrike skall ha för afsigt att skicka en flotta till Östersjön. .. Constitutionnel yttrar: En mängd tidningar ha utspridt ryktet, att franska regeringen utrustar en eskader, som under vissa eventualiteter skulle skickas till Östersjön, och man ställer i samband med denna omständighet tanken på en interven tion af Frankrike till fromma för Danmark. Allt detta är hvarken sannt eller sannolikt. Frankrikes sympati för den danska nationen är urgammal, och det har aldrig fördolt detta; men ee för den kejserliga regeringens hela utländska politik är noninterventionsprincipen, och man kan vara förvissad om, att den ej skall frångå densamma. Frankrike har aldrig blandat sig i denna oändliga tvist, annat än för att medla, och då det stundom uppfriskat minnet af sitt gamla förbund med Danmark, så har det blott skett på det att dess råd skulle ha desto mera vigt, då Frankrike up manade till att göra alla eftergifter för Tysklands reklamationer som voro förenliga med kronans värdighet med afseende på de ingångna förbindelserna. Men det är uppenbart, att om tvisten mellan Tyskland och Danmark skulle, hvilket Gud förbjude, antaga oväntade dimensioner, som kunde bringa staternas jemnvigt i norra Europa i fara, så blefve frågan europeisk, och i detta fall måste de makter, som underskrefvo Londonerprotokollet 1852 blande sig i saken. I England forifara tidningarne med stor ifver att sysselsätta sig med danska frågan, och enligt de förnämsta bladens försäkran är den allmänna meningen afgjordt gynsam för oss, hvilket isynnerhet i den så ömtåliga nationalitetsfrågan är af stor vigt. Ett nummer af den i Edinburgh utkommande tidningen The Scotsman? underkastar i er iång ledande årtikel frågan en grundlig, historisk undersökning, hvilken dock icke innehåller något nytt för danska läsare. Slutligen meddelar en korrespondent till Indpendance belge, att ryska regeringen för kort tid sedan tillsändt sina sändebud vid de främmande hofven, eller åtminstone de flesta af dem, en mycket förtrolig depeseh rörande danska frågan. Den. erinra om kejsarens-rätt att eventuelt uppsliga på Danmarks (Holsteins?) tron; och förklara oförbehållsamt, att om än Ryssland, för at: följa sin böjelse för fred och stå på god to med de öfriga makterna, tillåtit, att des: rättigheter modifierades, då det gaf sitt samtycke till den i Londonprotokollet bestämd: arfföljden, så ämnar det dock ej lemna de anspråk, som hota den danska monarkien: integritet, fritt spelrum. Furst Gortschakoff tillägger, att kejsare gerna vill förena sig med de vänskaplig sinnade suveränerna, för att söka bibehåll: freden, men på det vilkor, att tyska för bundets rättigheter i Holstein och frågan ön arfföljden afgöras definitivt.