Aftonbladet – 7 februari 1861, sida 2

konstverk, ett verkligt konstverk bör tvärtom vara sådant, att man alldeles glömmer skaparen deraf och tror sig se något af Guds egna mästerverk, till besinningen kommer och påminner oss, att Gud gifvit oss detta underverk genom en af sina utkorade. Icke tänkte jag på fröken Adlersparre härom? dagen, när jag var pe och såg hennes sköna madonna, som hon af fosterlandskärlek tagit med till Sverge, då hon i utlandet kunnat skörda både lagrar och guld derför! Icke tänkte jag på fröken, utan bara på jungfrun och barnet och englarne och det gudomliga hela, men om man till exempel ställde en trumpen, sjuklig och blåögd, frysande pojke, ätande på en frusen potatis, midt i en snödrifva, bredvid en liflig brunögd flicka, smäktande af inre värma och släckande sin törst i en fullmogen vindrufva så, kunde jag nog beundra båda delarne, men under detta skulle dock alltid målaren och hans mening att framlägga en lefvende jemförelse äfven framstå för min inbillning, och detta störde ingripande i min beundran. Se så, sade generalskan, nu hafven I inom en liten stund: kullkastat alla mina höga tankar om den förträffliga tendensromanen. För att bekänna sanningen, så är jag ingen juge competent i den der litterära vägen, utan ja har sannerligen trott hvad man velat inbilla mig, att tendensromanen nemligen var ett non plus ultra af förträfflig sak, och att alla dygder och laster, så der personifierade och vankande fram och åter, talande hvar efter sin näbb, skulle just vara det allra som förträffligaste. Visst har jag gäspat åt tendenseriet, men det trodde jag var min sömniga naturs fel, och visst ej tendensfolkets eller tendensförfattarnes fel, men nu hafven I ju rubbat alla mina charmanta nutidsider, både om ett och annat, och bevisat mig att icke alla de steg, som nu för tiden tagas, gå framåt, utan att några af dem äro baksteg och snedsteg.