Aftonbladet – 7 februari 1861, sida 2

finner man ej i de nyare, men dessa voro dock inga tendensromaner på något sätt. Dessa en fri fantasis foster, ligga så runda, så behagliga, så naturliga pan trefliga för ögat, lik en fulländad målning af mästar-hand, men dessa tendensromaner och tendensstycken för scenen, de äro alldeles såsom dessa tapisserimönster, hvilka på längre håll se ut som kantiga målningar, men som vid närmare påseende äro hvar för sig uppdragna inom bestämda rutor, hvaraf väl blir ett helt, men ett ganska tillkonstladt helt, och der konsten ligger i det oe men icke i det förra, det afrundade, lätt nyancerade och utdrifna behaget af en målning på fri hand.4, Ja, det är ju ganska naturligt att så måste vara, sade Ernst, ty i en sådan der tendensroman har författaren tagit sig många satser som han per fas et nefas — och kostu. hväd det vill — måste försvara, och häraf uppstår tvenne armåkårer afromanpersoner, hvaraf den ena skall försvara och den an: dra disputera och bekriga satser, som : alltid skola vara outsägligen goda och förträftliga. Sålunda uppstår i tendensromanen ett förhållande som aldrig finnes i verkligheten. nemligen att somliga framställas som full komliga, goda och ofelbara varelser, andra som onda, elaka, förderfvade, icke i ett, eller något — utan i allt! Sådana ytterligheter finnas icke till i verlden, åtminstone ganska jå, men det är med sådana som tendens-comanen uppträder, och när mån slutat. ett. sådant opus, så vet man hvad författasen velat plugga uti oss; man känner sig cke hänförd, icke ledsen att lemna ett letvande sällskap, der man lefvat med och hat voligt, ejort kära och angenäma bekantskaper, fått goda och tillgifna vänner.? 4Ja, sade Beatrix, det är just tendensromanens värsta fel, att man i den oupphör-. igen upptäcker författaren sjelf, hvilken vit ler alldeles som ett stort beläte, till hvilket: romanpersonalen, händelserna och företeel-! serna blott och bart utgöra ramen. Ett