Aftonbladet – 7 februari 1861, sida 1

och,defffunnos aldrig till hos andra än grefvar, baroner, förnämt folk med ett ord. De voro parfymerade, så att man vädrade dem på 100 alnar, de voro pretiösa öfver allfö:eställning, de hade trippande gång, deras hår var ett arkitektoniskt konstverk, deras oilett var olik alla andras, de hade bara ranska på läpparne och komplimenter på tungan, de skrefvo madrigaler, quatrainer, fyllde boutsremisses på franska nota bene, t svenska affekterade de att ej rätt förstå. All deras korrespondens var på franska, deras papper musseradt, och sina biljetter lade de de mest konstmessiga former, de drogo sitt sista andetag just vid fosforismens början, mot hvilken de fäktade en liten kamp med sina små supåvärjor, subtila som pennknifvar, och försvarade in i döden Voltaire och gamla franska skolan, samt kallade Napoleon för en bra soldat, maisj— roturier pourtant. I salongen spelade de en betydlig roll; de deklamerade ur Brutus, Tancred Mahomet c. — men favoriter hos damerna voro. de dock aldrig rätt, åtminstone icke på sina sista dagar, eller då jag som helt ung såg dem, ty redan då, eller rättare sagdt just då var tidpunkten icke oynnande för denna till sitt förfall lutande sort, emedan krigare och tapperhet, de från krigsteatern återvändande unga hjeltarna uttogo sin rätt af hyllning och beundran hos vårt kön, just så som det alltid i ålla tider skall ske; ty ni skulle få se, mitt herrskap, om en dag landet anfölls af grymma fiender, då, under och efter den tiden, blef det. icke herrar dandys som, för att de äro utsökta i allt, veta att prata om allt, förstå allt c., förblifva hjeltar i salongen, utan då utträngdes de obarmhertigt af. den som velat försvara land och landamären. Ty för att tala i petitmätrarnes gamla språk, som de oändligt gerna späckade med reminiscenser från grekiska och romerska mytologien, hafva damerna; dock i alla tider föredragit Mars för sjelfvaste Apollo, och så myc ket mera för alla dessa små halfgudar som