Aftonbladet – 7 februari 1861, sida 1

ler man sig på den väg, som heder och; samvetsgrannhet utstaka, utan följer hvilken, afväg som ser ut att föra till målet, och råkar på detta sätt i en trasslig och ledsam labyrint, ur hvilken man icke kän komma, eller snarare. hvilken man icke kan glömma annat än genom nöjen, förströelser, larm och sus och dus omkring sig.4 O, hvilken malning, sade Adelgunda, helt förfärad. COch från detta skall nu en stackars flicka från landet kunna rycka dig? Icke just att du målat herrar dandies belägenhet så afundsvärd; men skall du, som dock vandrat på denna de tomma nöjenas. och förströelsernas alla afvägar, kunna. finna dig vid det enformiga landtlifvets raka stråt. Skall du icke leds, skall du icke ... 0, den som bara tordes, den som bara med en kyss vågade tysta din mun, hviskade Ernst — och Adelgunda blef så förfärad att han skulle verkställa detta beslut alt hon teg, och de andra, som nästan begrepo hela uppträdet, började hjertligt skratta; men när man åter blef allvarlig, sade generalskan. Vi hafva ännu mycket otaladt om den nu för tiden blomstrande dandyismen, men innan vi vidare utbreda oss der . måste vår bonne amie der borta i hörnet — hon hade hört Adelgunda och Ernst några gånger på skämt så nämna Beatrix — tala litet om det der utdöda slägtet af petit maitres,af hvilka man nu mer. endast har fosile becn og eranier, för att tala i professor Nielsens manär. Det var ju så bonne amic sade, att slägtet var utdödt? Jag inbillade mig alltid alt dessa och våra lejon och: dandys voro alldeles samma species, fast under olika benämningar, alstrade af. modet och o passion för nya namn på 2r ?Nej, min nådigaste?, sade Beatrix, de hade visst stora likheter, men skilde sig dock i mycket. Petitmätrarne voro troligen ett slags dyningar efter Molitresmarkiser,