Aftonbladet – 7 februari 1861, sida 1

zh vöflighet och nytta de sjelfva insågo, deri de kunde inlägga ära och heder, och der någon täflan äfven kunde finnas. Då skulle man få se huru olika de knappa fristunderna blefvo använda. Det skulle blifvai ett gladt umgänge med bildade qvinnor, som då äfven hade tid till och kanske fingo håg för — verklig och icke blott ytlig bildning; och dessutom i estetiska njutningar, sådana som teater, musik och bildande konst bjuda, men hvilka då kanske blefvo litet sparsammare begagnade, så att man icke deraf kunde blifva öfvermätt, åtminstone hvad musik beträffar. Men det är ju så naturligt; de flesta af oss hafva tid att vara på hvar enda dylik musikalisk sammankomst, natt eller dag, föreller eftermiddag, och just deraf blifva de så många, och genom det att de äro så många, blir man slutligen så öfvermätt, så trött, så liknöjd för konsten; att man hör den, likt vindens susande, utan att nästan bemärka den. Men finge man, såsom en förlustelse efter träget arbete och med små uppehåll dessemellan, höra detta samma, så gjorde det en helt annan verkan, sysselsatte och uppmuntrade sinnet och vore med ett ord ett nöje, i stället för att det nu är en vana, ett utetföl-7 jande med strömmen, för att kunna brusa såsom den. Och I kunnen icke tro, mina damer, men nu, sedan jag har min dandyism bakom mig, gudilof, vill jag bekänna det, med hvilket liknöje, med hvilken sömn-. aktighet man framgår i lifvet. Ingenting är af intresse, ingenting som man fruktar mer än att leds och vara allena, och att detta icke må inträffa är hela dagens sträfvan. Har man någorlunda goda tillgångar, så att man är i luon för sina pekuniera angelägenheter, så har man ingenting som med verkligt intresse fäster tanken, och har man inga pengar, utan måste vigilera sig till dessa, så sysselsätter man sig ofta på det sämsta möjliga, sätt, ty icke alltid halde behaga, utan de borde hafva maktpåligosande och nödvändiga göromål, hvars be