Aftonbladet – 6 februari 1861, sida 2

förmåga. Jag vet hus, der de flesta tjenare äro uppfostrade under husbondens tak och i hans bröd, der aldrig någon frågan uppstår mellan dessa och döss husbondfolk om flyttning, om icke döden eller hymen kommer och skördar eller lockar dem bort, och der, när någon tjenare sålunda blir ledig, mångfaldiga sökande genast anmäla sig, då husbondfolket, tvärt emot vanlig sed, går till sina tjenare och frågar dem: iljen I hafva dessa till medtjenare? Duga de? Passa de? I ären meri stånd att känna och bedöma detta än vi, och I hafven lika ondt af att få dåliga kamrater som vi. Merändels får då husbondfolket uppriktiga och sannfärdiga svar. Ingen vill hafva den skammen, hvarken att anskaffa en oduglig tjenare eller den förtreten att tjena tillsammans med en dylik. Dessutom hafva dylika tjenare en hög grad af berömlig hederskänsla, en viss esprit de corps, och det sämsta en husbonde kunde göra, som har dylika tjenare, vore att gifva dem en kamrat, som icke fullkomligen uppbar sin plats och gjorde heder åt sig, åt huset och sina medtjenare. Derför tycker jag, att den der filantropiska iden att taga afstraffade i sitt hus, för att återgifva dem en moralisk helsa, är något som jag fruktar skulle medföra långt mera ondt än godt. Kanske kunde det verkställas i ett hus eller familj der blott en tjenare behöfdes, men der flera andra medijeniure finnas, der låter det sig väl , näppeligen göra, utan att något ondt deraf uppstår. Den moraliska ohelsan är alldeles vit förlikna vid den kroppsliga. sr det en I smittosam sjukdom, så äro alla omgifi vande förfärade tills de blifva besmittade; är det en förlamande sjukdom, få ju andra göra hans tjenst; är det en vämjelig och obehaglig, så sky honom alla, och har