Aftonbladet – 6 februari 1861, sida 1

Min lilla, goda, kära, söta fröken! Gud gifve fröken mådde så bra som vi, och Gud gifve fröken längtade så efter oss, som vi göra det efter fröken, och det säger jag för sannt, alt om fröken går och lipar och leds efter Stockholm, och inte är glad och munter som alltid, så skall vi göra fröken något skälmstycke. Tvy det lea Stockholm! Jag lieret inte. Enasöster hade jag, och hon kom dit, och hon kom aldrig dän, utan hon dog på spinnhuset, Men nu skall jag väl inte sladdra, utan bara berätta. Spektorntskrifver om alla gårdens angelägenheter och jag om allt folk. Alla ä snälla och friska och flitiga. Alla vill ha beröm af fröken, när hon kommer hem. Lilla Hanna har visst alldeles som litet gulsot, troligen af den der goda kosten, som hon ej var vån vid, men nu är hon frisk och sköter snällt hvad fröken satt för henne. Allt är hyggligt, utom — fröken vet väl hvem jag menar. Nej — trädgårdsmästaren, den skråen lir jag intet. Nog har han blomsterparterrer i mängd, och grunnlåt och krams och talar så jemnt om sitt Ulriksdal, men gubben Lars hade tmycket bälire i bänka och på lunna. -Skolbarna gå och labba i trädgården hvar sin dag, och trampa ned; men livad läsningen beträffar, så tror jag fröken satte bocken te trädgårdsmästare i ogjordt väder, för si han är en skråe te skolmästare, men Gud ske lof, fröken kommer snart sjelf hem, och tar ihop meet. Flickorna deremot äro.snälla, inte får jag tid att gå och mönstra hvar småsak, såsom fröken, och inte kan jag hälla så der vackra tal, båd för de flitiga och de olydiga, men hvar har sin metod, och jag säger: bra min tös — eller — nej tvi tusan, det duger inte — gör omet, och det går bra det med, men fröken är väl bältre i längden. Lilla Sara fick ett nålbref och lilla