Aftonbladet – 6 februari 1861, sida 1

rodnade så vackert och sade med en verklig undergifvenhet: Jag har bjudit främmande på ngr utan att fråga dig; men jag tror du gillar mitt handlingssätt. Beatrix hade velat gratulera och orera, men började genast att hjertligen skratta åt detta lilla uppträde, som hon ändå intill botten så väl uppfattade. En allmän munterhet uppstod nu, i stället ör ömma och sentimentala kärleksoch vänskapsutgjutelser. Under tiden inkom Adelgundas betjent med en liten silfverbricka, på hvilken öfver ett halft dussin bref, hemtade på posten, lågo och tittade. Men se det skulle jag aldrig tåla, om jag vore fäslmanX, sade Beatrix, utt min fästmö fick bref från höger och venster, som jag icke fick titta uti. Just af hennes bref kunde men sluta litet till hennes antecedentia, ty hvad veta vit gägersOrvar Oddij! tom huru fon Huserat dernere iden ger kroken, enväldigsom Bow vuxit . ti tror vi öppna hennes bref.4 terna för mig, sade Adel skrattade. Och Beatrix bröt etw med en oändligen vacker utanskrift af endrifven manlighand: Det innehöll en priskurant för året af en handlande i Göteborg, som på det högsta rekommenderade sig och sina varor, båda delatne sony ett non plus ultra i sin sort. Det gör ingen ombrage, sade Beatrix. Nu till detta, som äfyen är af manlig hand. I Och hon bröt ännu ett. Det var från en sinreomtillbok3? undw och i herre, som rekommende jhällare, och den hade allw möjliga förljenster. I cm! sade Be det der kunde blifva I så der litet betätkligt med tiden, eller hur?