Aftonbladet – 4 februari 1861, sida 1

varit annat än en prydiad för sitt kön och en ära för sin slägt; blif du så med.? ; Nå ja, men när man inga barn har, så ir man sjelf stolt öfver sina förfäder; detär illvck med en skyldig gärd af aktning åt dem? ; t : Adelgunda märkte att gumman i en punkt pj förstod eller icke ville förstå henne, och tyckte, dessutom att hon vär så älskvärd i sina små. villomeningar — dyningar från en stor, förgången riddartid — att hon snart bytte om ämne. Hon var så lycklig; hon ville tvista med ingen; hon hade tvärtom velat. förena hela verlden — om, han förmått. : Ernst kom temligen tidigt hem från gref St—s stipe; ty som det var på somtiarn, var nu icke. fråga om nattvak, utan när de gamle spelat någta robertar whist, spisade man och skildes åt. 7 Det inträffade således den ovanliga händelsen, att när Ernst kom hem, satt lagmannen ännu och skref på sina rättegångar, såsom han ofta brukade; tills långt in på natten, då han fick vara i så god ro. Men Ernst hade ändå alltid kommit sednare, så att de mycket sällan träffats, denna timma på dygnet. Nu skulle Ernst gå förbi den camles dörr, och när han såg denpå glänt, för att få litet luftdrag i värmen, sämt såg sin farbroder sitta vid sitt skrifbord, gick han in med den fulla föresats, att ännu samma afton gifva sin gamla fosterfader förtroende öm sin sällhet. Men huru kunna det, med hvilken inledning? — Ernst var dock grufligen nyfiken på hvad den gamle skulle säga, och dessutom — hvaraf hjertat är fullt, vill munnen tala. — Han steg således dristigt in till farbrodern, som satt vid sitt skrifbord med ryggen åt dörrn, utan att se efter hvem som kom in. God afton farbror, sade Ernst; fara har ställt till ett litet herrligt luftdrag t si r Hvad, är det du? sade gubben och såg sig litet om; hvad i all verlden blåser nu