LJ eUuc CL INYCKGL BOUL OCH VallcnhanHec SYILC -J och innehöll åtskilligt vackert och förtjenstfullt, men vår som estetisk produkt misslyckad. Ännu värre var det med Far och dotter?, som riktigt öfverflödar af onatur, I svulst och pjoller, ehuru Fredrika Bremer. såsom man kan finna af ett yttrande, som I hon nedskrifvit i Rom, troligen anser det som ett af sina bästa arbeten. Fredrika Bremer är emellertid en så ädel och varmhjertad författarinna, hon har ett så lefvande intresse för allt det goda som rörer sig iti den, och dertill i många hänseenden så fin observationsförmåga samt lycklig framställning, att hennes arbeten — hvad man än må kunna mot dem anmärka — böra bemötas med aktning och icke med hån. Sjelfva titeln på närvarande arbete synes beteckna detsam:na som en slags pendant till Hemmen i Nya verlden, men det företer. dock betydliga olikheter med det sistnämnda, icke blott naturligtvis i de behandlade ämnena, utan ock och än mer i behandlingen, hvarigenom den sednare produkten i vår tanke fördelaktigt utmärker sig framför den äldre. Förf. säger sjelf i förordet sin resa vara icke en roman, utan en trogen skildring af verkligheten — sådan hon uppfattat den. Och det är denna uppfattning, denna återspegling af stora och sköna föremål hos ett öppet, ädelt öch varmt sinne, som gifver det egentliga intresset åt denna resa. De länder förf. här skildrat, äro till sin yttre fysionomi redan förut så många gånger och med en nästan fotografisk noggrannhet beskrifna, att det skulle tyckas som om härom numera föga återstode att skrifva. Och likväl eger en dylik fö eställning, äfven om man uteslutande afser det yttre, endast en skenbar giltighet. De båda ländernas storartade natur eger någonting outtömligt, icke blott för målarens pensel, utan ock för ordkonstnärens penna; och uti det sätt, hvaruppå förf. här förmått teckna naturen, företrädesvis den schweiziska — hvars beskrifning redan på de första bladen likasom en hög portal löftesrikt inbjuder att följa henne på den långa färden — ligger någonting så friskt, så lefvande och sannt, att ref., som tvenne gånger varit i tillfälle att skåda dessa scener, nu tyckte sig nästan liksom för tredje gången dit tillbakaflyttad. Hvad konstens alster åter angår, hvaraf en å oändlig mångfald möter den från Alperna nedstigande, så har förf. derom ej mycket att förtälja; och det lilla, som i detta afseende meddelas, torde i allmänhet förekomma konstvännen något besynnerligt, såsom då hon t. ex. i det rikaste af alla målningsgallerier, det Florentinska, synes företrädesvis ha fästat sig vid en Hondhorst och en Cigoli, och i det Capitolinska museum vid anblicken af den döende gladiatorn endast talar om uttrycket i hufvudet, men ej har ett ord om den ojemförliga torson. Men det är ej genom natur allena som Schweiz, och genom konst och natur i förening som Italien i våra dagar på sig fästa Europas blickar. Det är företrädesvis genom sitt politiska och religiösa lif som de båda länderna på sednare tider börjat väcka ett så lifligt intresse och blifvit så lärorika äfven för andra folk. Förf. har betraktat dem ur båda dessa synpunkter, ehuru mest och utförligast från den sednare. Hur schweizaren sjelf uppfattar sin politiska ställning, finner man här af de vackra och kraftfulla ord, som uttalats af professor Vulliemin i Lausanne, och som anförts af förf. Vi meddela deraf följande: Åt andra: hofvens : skådespel, lekar och praktFEN ROR åt oss: den broderskänsla, som låter klappa hjertat i en nation, fostrad af jemnlikheten på en fri jord. Vi skulle icke fördraga att lefva, sedan vi förlorat det som ger lifvet sitt värde. — —— Schweizarnes häfder ha visat deras kallelse till oberoende. Helvetien, sade våra fäder, är en oreda, som Gud regerar. De hafva lärt mig att icke tvifla om Gud, deras historia att icke tvifla om mitt fädernesland.De stora nationerna bestå genom sin massa, vår genom sin tro och fämlek. Våra förbund äro uttrycken deraf. I hvilka namn äro vi edsförbundna om ej i dem, som förena sig i vecken af våra fanor: Gud och fäderneslandet. — Förf. tillägger: Dessa äro ord, som gälla alla fria folk och förtjena att besinnas af alla. Under det jag läst dem har jag tyckt mig sitta vid enl källa i Alperna, vars rena våg uppfriskar flodens. vatten under dennas lopp genom bygderna och städerna. Menniska, nation, mensklighet — eviga förbund! Den dag då jag fattade ert förbund, den dagen fat-, tade jag mig sjelt och mitt eget lif rätt påj allvar. I afseende på Italiens politiska lif, ehuru då ännu i knoppen slutet, och blott af snillrika, högsinta tänkare, en Gioberti,. en Balbo m. fl. profeteradt, innehåller resan åtskilligt af intresse, och det är märkligt att se un redan tvenne år innan den stora omhvälfningen egde rum, denna allmänt var förberedd inom sinnena. Att förf. ej saknar blick för tidens stora politiska frår, ehuru dessa för henne icke utgöra det högsta, visar bland annat följande yttrande i anledning af ett besök på Forum: Här resa sig i högtidlig, sorglig skönhet Forums , brutna kolonner — ruiner af platsen, der för första gången på jorden folkets rätt fick ippenbara målsmän och försvarare genom ordets och den allmänna meningens makt. Må de stå der, dessa pelare i sin brutna skönhet. Detta forum behöfves icke mer. Det visade vägen. Men den nya tidens allhärjarting uppbäres af andliga pelare, som ej kunna brytas eller falla. Kristendomen och den fria pressen hafva gjort det omöj-: ligt. Och på mensklighetens helgade forum: kunna — pris vare dem — äfven de fångna tala, äfven de tysta suckarne bli hörda.? Hvad som i främsta rummet ådrager si förf:s uppmärksamhet, hvad hon här me mesta utförliohet och förkärlek behandlat)