Aftonbladet – 2 februari 1861, sida 2

nu ieke, utan svara såsom det anstår dig, Adelgunda. I 4I September4, svarade hon med så stadig röst hon kunde. Och hvad företaga ni eder sedan? Resa ut? Alldeles. tHvart? Derom skola vi rådgöra med vår bästa vän. CJa det är jag det — det förstås, men hvart ut skall jag nu skicka eder! Jo, ni resa direkte genom Tyskland till Neapel, och bli der till karnavalen i Rom, och sedan i Rom tills det blir väl; och noga besedt, och då öfver Schweiz till Geneve, och så — Rhen uppföre till Paris -— och sedan — belöfver frun att komma hem. Det är besynnerligt, tänkte Adelgunda, Satt äfven de allrabästa karlar hafva en glädje utaf att pina mitt arma blod upp under ögonen. Men nu kommo flera gäster och det gamla grefliga paret, som Theodor uttryckligen i tamburen bedt att man icke måtte säga till för hans skull, ty på fråga om herrskapet toge emot hade betjenten svarat: Ja, jag skall strax gå in till grefvinnan, som är inne hos grefven. Men detta hade Theodor undanbedt sig, och det var orsaken till det lilla, af båda önskade tillfälle att råkas, som nu inträffat. Adelgunda hade ögonen oupphörligen på dörren. — Ändtligenl.. ... Ernst såg ulldeles icke förlägen ut, bara genomlycklig — toiletten elegant, utan någon lejonman eller dylikt. Hans skägg var af det allra vackraste, det vill säga som föll minst i ögonen och minst förstälde hans vackra ansigte, och att det med yttersta omsorg var putsadt, det såg man nog; men äfven att det icke utgjorde sin egares enda tanka, utan att det jemväl fanns annat, som sysselsatte hans ider, än hans eget skägg, som — Ii motsats till påfvens skägg, hvilket är en bild af ett intet, ofta är ett allt för somliga ungherrar nu för tiden. Men det är egent