Aftonbladet – 2 februari 1861, sida 2

skar och sätter värde på, och som känna Ernst, nöjda med mitt val; och vet du — jag är svag för detta! Man tror-mig vara: så sjelfständig, för att jag är myndig och: kan råda mig sjelf i allt, men — om-ming vänner hade ogillat mitt val, så — hade det kostat förfärligt på mig; jag kan:icke neka det. Jag hade i detta fall icke haft. någon stoicism, och om min ledsnad-härför icke hade nött bort min tillgifvenhet för den jag valt, så — hade den dock betydligen minskat min lycka. Men nuär jag glad som ett barn, och du — du måste se hvad de ER sett förr, nemligen Westergötland, den klarblå Wettern — och — en fröken som gör bröllop åt sig sjelf. cOch när gör hon detta? I September. Då har du mig äfven, der är min hamd! på det; men nu måste vi gå ut till sällskapet, annars kan gamla tant sakna oss, oeh: om hon förlät dig, så — skulle hon dock icke förlåta mig. SDyraste Adelgunda! fann Ernst under an af afton tillfälle att säga till henne. Huru skall jag tå göra dig bekant med min gamle Bederlige farbror, som jag dag från dag lär mig att sätta allt högre värde å?4 Du förekommer mig, min Ernst, jag har: ärnat bedja dig anhålla hos din farbroder: att han ville besöka mig i morgon förmiddag och taga sin brorson med, om denne: notabene är snäll och beskedlig. 40! den som blott finge vara obeskedlig.17 bviskade Ernst, men jer sin väg genast, af bara fruktan att icke kunna förställa sio. Han, som så mången roll spelat under sin dandytid — ty Ye god dandy är alltid, om också aldrig så litet, aktör — kunde nu icke spela någon annan än sin egen, ty han var af den lifliga och allsmäktiga känsla, som intog honom, så alldeles återgången ill naturen och nästan till detta barnasinne, ör hvilket allt är verklighet, och som icke örmår, tänka annat än verklighet. (Forts.)