Min Gud, hvad ni stadsfolk ändå äro singer sade Adelgunda, äfven skrattande. å ja, har du inte vetat det förut? — Kom nu in i dina rum ett ögonblick, eller dit in i kabinettet, och säg mig huru saken står. Den står icke, sade Adelgunda, när de kommit in i kabinettet. Nej, ty den går — framåt — framåt eller hur? Jo, kanske något i den vägen. Vidare får du veta om onsdag, då här blir en improviserad middag. Men hur i alla anors och döda förfäders namn, har du så kunnat bedrifva saken, att tant Emerence, och gubben sedan, äro belåtna med en kunglig sekter, ty nog ser jag att du är det sjelf?8 Ja, det har gått så småningom, och derför tackar jag verkligen mera lyckan än konsten. Ja, jag lyckönskar dig. — Icke alla skola göra det, derpå måste du bereda dig. — Men jag gör det sannerligen, ty jag har alltid tyckt särdeles väl om Ernst von Stern, och när man talat om hans dårskaper, hans sottiser, hans dandyism och lejonkrumsprång, har jag alltid sagt, att om han, af något verkligt, sorg eller glädje, medeller motgång blefve väckt ur denpa apathi, denna olycksaliga sysslolöshet, som förleder så mången att kasta sig in i modets och dårskapernas hvirfvel, och der dansa om tills de äro rent af yra i hufvudet, skulle han på en gång dragas derutur, ty det har ej varit så med Ernst, som med mångfaldiga andra. Han har sjelf sett dårskapens ihåligheter, tomheter; han har skrattat åt dem, härmat dem — men följt med strömmen. Och nu — är han sannerligen räddad, det kan jag försäkra dig, som känt honom allt sedan hans barndomstid. CAck, min dyraste Amelie! du vet icke huru glad du gör mig med dessa dina ord. De smaka mig som himmelsk manna. Och Gud vare tack! Nu äro alla de jag äl