Aftonbladet – 2 februari 1861, sida 2

imponera, helst när dermed är förenad mildhet och godhet. Och det fanns i rågadt mått hos Adelgunda. Hon var liflig, till. och med häftig, men, äfven med den vana. hon hade att råda sig sjelf och befalla öfver många, hade hon bibehållit denna jungfruliga återhållsamhet, detta qvinliga saktmod och denna stillhet, förutan hvilka alla andra behag försvinna. Adelgunda talade gerna, talade qvickt och roligt, förståndigt och allvarligt, kunde svara i hvilken ton som antogs, och underhålla samtal med flera, men hennes röst hördes aldrig i ett närgränsande rum, aldrig hennes glada ungdomsfriska skratt, aldrig dessa utrop, som somliga unga damer kokettera med, icke vetande huru illa det anstår dem, aldrig dessa ihållande tal i samma ton som, likt en lira, förlora hela sitt värde, emedan de kosta på nerverna att höra. Adelgunda var ingenting af allt detta, och man visste icke hvarföre hon var så förtjusande, liksom man så ofta vet hvarföre andra unga damer äro så litet förtjusande. Ernst var nästan endast öga. Han vågade knappt tala vid Adelgunda, af fruktan att ingen af dem skulle kunna hålla god min, såsom man säger, i detta sällskapslif, der le decorum4 dock alltid var och förblef en stor hufvudsak. Han ser rysligt kär ut, kunglig sektern, hviskade enoralskon en. gång till Adelgunda. Ja, då är det väl i dig, ty han talar ju vid ingen annan, svarade Adelgunda, äfven hviskande, fast i skämtande ton. Hm! mig lurar man ickel!4 sade generalskan högt, och dina kinder ljuga bra illa. Dem måste du låta ,gå i pension här i staden, eller kanske i småbarnsskolan, tillade hon saktare. Adelgunda såg på henne helt förundrad. Ja, ja! se icke så förvånad ut, som sjelfi vaste onkel Clas Ulrik4, sade hon, skrat-! tande. Du trodde väl jag var blind härom: atfon i trädgårdsföreningen.