Aftonbladet – 1 februari 1861, sida 1

Ernst bockade och Adelgunda neg, men Mina märkte icke de blickar, som ledsagade de ceremoniela rörelserna. Adelgunda klädde sig i fyrsprång och gick sedan in. till tanten. Denna satt vid sitt lilla bord och knöt på ett litet ljusblått flor till sin Adelgunda, och blef mycket glad när hon kom in, Fy, din stygga! sade hon, ordhällig är du då icke — men jag vet, att du haft mycket affärer, många handtverkare och bråk i förmiddag. Har Mina sagt det? SJa visst. Men nu har du väl slutat alla dina små bestyr? Ja, och de stora med. tHvad kallar du de stora?? Så. kallar jag. det allraförnämsta, som en qvinna kan skaffa sig. aja! det. är en man det! sade tanten smått hånfullt leende: sa Nå ja, tant lilla!... Gumman kastade kafvel och knytnål och halfknuten maska ifrån sig, och ög upp från sin plats med en så ungdomlig liflighet, som hade hon varit tjugusex år. Men hvad säger dul4 utropade hon. Har du då ändtligen... och huru?... SAck tant blir ond, när tant får höra det! Fy för: döden! Du har väl inte bitit å kroken med den otäcka presidenten! ej kära du, gift dig inte med en gammal gubbe. Männer blifva nog gubbar ändå. Nej, det är visst inte felet nu. Men jag vågar icke säga det. Se såt, sade tanten och drog efter andan, nu är det någon ofrälse på tapeten! Hå, hå! Skulle jag få denna harmen. Nej, tant lilla, sade, Adelgunda, den harmen får tant ej, men näst bredvid.