Aftonbladet – 1 februari 1861, sida 1

denna ängsliga förmögenhet, som icke hör oss till.4 tO! det är rysligt, sade Adelgunda, att nödgas säga dig, att mitt första ord till dig nu är en -— — en osanning! Menså lyder eden. ; Förklåra dig — jag förstår digejt, sade Ernst, som icke hade all den sans en annän kunnat hafva, som troligen genast genomskådat förhållandet: : Du vill då ieke förstå mig, förhärdade varelse, att jag narrat dig, sade Adel: gunda med en så Jljuf skälmaktighet; att Ernst, glömmande hela saken, med våld ännu en gång tryckte henne till sitt Bjerta och röfvade den första kyssen: Men så snart — och det skedde ganska fort — Adelgunda ånyo vridit sig undan hans om famning, säde han: : 4Säg nu hvad du menar! Nu är jag åter på Jorden; nu skall jag Höra kallt förnuft, bara det kommer från dimma läppar. j Nå väl du! Förmögenrheten är min — 1 Jeg Ler ingen broder. Min far forårade, och jag get honom denna ed, att om jag ilskåde en man och innan jag trodde att han älskade mig — för min egen skull, så i skulle jag på detta sätt pröfva honom. Jrnst stod helt förundrad. : På är då ju rik ändå,: sade han, visst med förvåning, men. likväl med en ton af i liknöjdhet. i Såsom jag elltid varit i pekuniert fall — men tusen gånger rikare i tulla undra. å cAtt du halt hjerta att bråka med allt letta nu. ; Pu hör ju att ja att göra det. 1 SAL narra och bråka med mig?? ; AU pröfva den jag Verkligewiilskade.s I CNåS, bade Ernst och lät Adelgunda för oe oifvit mir far en:ed DN ce