Aftonbladet – 1 februari 1861, sida 1

med af glädje strålande ögon, der tårar likväl ännu: funnos. gvar. Y Icke det minsta! Se på mig, om jag ser sörjande. ut! Du älskar mig då fattig, och endast för min. egen skull? ?Nej, jag är egoist, jag älskar dig för min skull, ty jag kan ou; icke lefya utan min; kärlek -— icke lefva utan dig, icke dö. — utan med dig. O! skulle jag upplefva denna. stund af salighet!4 sade Adelgunda och kastade sig ned. på sknä och höjde händerna samt fortfor likasom inspirerad: ?Jag tackar, dig, 0, min Gud! Jag tackar dig, 0, min fader! Och du hade .så rätt, när dusade: fAnnars skall du aldrig känna dig lycklig, alltid tvifla, alltid, misstro.s Men nu! kan jå jä behöfva ingendera. Glädjen i min själ säger mig att.dessa tvitvel och misstänkar äro öfverflödiga, och derföre — tackar jag eder än en gång, min Gud och min förlorade fader !4 t Jag hör och ser att du talar med det högre väsendet och med din bortgångne fader; men jag förstår icke dina Ord, min älskade, sade Ernst förvånad, Du-skall förstå. dem. Ja, nu i detta ögonblick: skall du fatta dem. Jag förmår icke; längre behålla min hemlighet. Brost ryckte till vid ordet hemlishet, men Adelgunda såg ju ut som en himlens engel. strålande af glädje och salighet. Dirskall veta det — du har ju så. manligen stält -profvet. Nåväl! Jag gjorde vid min faders dödssäng;en ed — den att aldrig fästa mig vid en man, utan alt jag sett om han kunde älska: mio utan förmögenhet. sade Erost, då, hon gjorde ett kort uppehåll, du hår nu ju sett att jag gjorde det, låt oss nu icke mera tala om