Adelgunda steg hastigt upp. Ernst inträdde och de stodo ett par minuter midt emot hvarandra; utan att yttra ett ord : Ernst i en förtjusning, ja i dem högsta fröjd och beundran, som om han varit Pygmalion och stått framför sin till Jif väckta Galathea; Adelgunda, visserliget äfven med en blick. af kärlek, men äfven af ett oändligt forskande ängsligt tvifvel. — Hon bröt likväl först tystnaden, sägande med en ängslig, qväld, likasom brusten ton: ; Ernst! Är det verkligen sannt att ni RE mig?4 De sednare orden dogo nästan ort: s JaX, sade Ernst och böjde ett knä för henne, men om endast mina läppar skola öfvertyga dig derom, då är du ju blind! Har du icke. sett huru jag tillber dig, så kan jag icke säga det. Ja, men blott för mig sjelf?4 För dig sjelf — för din personlighet —i EM re , hvad vilkor jag än kunde finna ig.( Och detta skall jag tro? Du ser det! Du känner det. tOch min förmögenhet! t Ja den är god att hafva — helst för dig sjelf, efter jag icke -har någon sådan att bjuda dig, men — förvånande. nog — den inverkar alldeles icke på min känsla, det är för mig en bisak, men en god bisak, som jag tackar Gud för.4 Och du! .. skulle vilja dela fattigdom med mig! O! att jag det bara kunde tro. Ol! att jag bara kunde gifva dig ett bevis -derpå!4 i Ack himmel! det skall snart bevisas! såde Adelgufida och vred sina händer. cO min ed! min ed! min grymma ed! Ernst, du måste stå ett grufligt prof.