hans försök att vara lugn och tillkämpa sig blott en väns roll — vida svårare än den lugne Fheodors; — och således stod icke heller här Ernst efter Theodor. — Detta var en saligkänsla för Adelgunda, som egnade-innerlig tillgifvenhet åt Theodor, men som ingalunda ville se honöm i hans egna tankar — andras brydde hon sig icke om — höjdöfver Ernst: atten och dess drömmar målade allt rosenrödt, som den förra natten varit mörkt och dunkelt. Men — — ett grufligt men låg ännu och rufvade med svarta vingart öfver ännu slumrande ting: Om morgonen klädde sig Adelgunda, helsasade på sin tant, men sade sig nästan hela förmiddagen halva affärer och bråk -med handtverkare etc., Och till Mina sade hon, med en ton, som om det gällten affärsmans ankomst, som skulle skaffa henne Nylandsråg: cOm kunglig sekter v. Stern skulle komma klockan eltva, så släpp in: honom, men sedan icke någon annan, ty jag har angelägna saker att atgöra med honom. Hon ljög, väl icke, men tonen, tonen — hvad den var förställd, och hvad hon försökte att deruti icke röja hjertats hårda slag och den snabba andedrägten. Adelgunda försökte. förgäfves att företaga något; det blet henne ovröjligt., Hon hade ett par räkningar! fremför: sig, som hön skulle se igenom, inn:1v se-betaldes, men hon stirrade på boksuuvef och siffror, utan attläsa de förra eller sunnnanräkna de sednare. Hennes blick fäste sig oupphörligt på det knäppande uret. Nu visade det på treqvart till elfvaå — och nu — stodo: båda visarne på denna elfva-nummer, Och — nu — nu — nu — vär blött en minut igen, och då— hördes äfven huru yttre rummets dörr öppnades och manliga steg gingo öfver detsamma: