Aftonbladet – 31 januari 1861, sida 1

anhan., Inom, tio minuter hade gummorna äfven bemärkt att fröken Ådelgunda ,yvar mycket distraite och hade absencer, och gubbarne att hon; var öcharmanteX, alltför söt, alltför täck, en bellefemmeX, mycket CR mycket; naive, myeket originelle och, ramför allt, comme il faut. on gång, när tanten kom i tillfälle att tala ett par ord till Adelgunda, sade, hon: tKära du, har du sett en sådan samling! Jag, som alltid plär skrifva Jistan på alla bjudningar, försummade det den här gången, och nu har Clas Ulrik författat den, som väl synes. Jag frågade honom för en liten stund sedan om han icke bjudit några yngre, eller om han, Gud förlåte mig, totalt glömt bort dig, men då bara: gapade han, sorh du vet den gode gubben gör, när han icke har mycket att säga, Adelgunda försäkrade den goda gumman. att hon nog skulle roa sig ändå; men denna afton var en förfärlig frestare på hennes tålamod, och hön hade uppoffrat mycket, om hon hade kunnat Komma ifrån supen och allå dess delikatesser... Huru olika möt middagen! — ; ? en ändtligen blef det slut på denna fasadsfulla afton. Alla reste, och Ådelgunda gjorde sig redo att genast taga godnatt al sin! onkel och tant, för att i ensamhet få begrunda sitt dåliga lynne, ty hon var vid den mörkaste och ängligaste sinnesförfattning hvåri hon någonsin varit sig varit, ochlängi tade blott till ro — ro — ro, och icke annat, I Meh dennba fick hon dock icke så snart; när hor sade sitt: God natt, min gode onkel, svarade gubben : Ah, ma chere petite! Attendez un momeht, och så tog han sig en väldig pris, och med: snusiga fingrar grep han sedan Adelgundas hand, kysste den så att den blef