Aftonbladet – 30 januari 1861, sida 1

samtal. Menså var nu nästan alltsamtal slut. Theotlor teg. Han hade fått en vännna, som han satte ett otroligt värde på — men — men han hade likväl tappat en af dessa äkta perlor, som kallas förhoppningar: Prost kände en storm i sitt inre och önskade blott att ingenting skulle komma den att brista ut; teg derföre. Adelgunda var tunkfull, och kröp in sin hatt, slöt sina ögon, så att Signe helt sakta berättade de andra att hon sof. Beatrix var så van att se stormar och oväder och ljungeldar från alla håll, och att stå lugn och hänvänd till sig sjelf midt i dessa hvirflar, och hon kände nu, att ett oväder var i närheten. men visste icke rätt från hvad håll. Att här var kärlek och svartejuka och missförstånd och — allt hvad som Bbehöls i ett lifligt druma, det kände hon, men -— huru dessa roler egentligen voro fördelade, och huru sista akten skulle se ut, det låg för henne, såväl som för de spelande, i fullkomligt chaos. . san Så fort man kom till Adelgundas boning, togo alla afsked af hvarandra, och Adelvunda lyckades öfvertala Beutrix att med Signe ka hem, sedui hon: löfvat Adelounda att besöka heune den kommande dagen. Kg s Det var en bra rölig dag — jag glömmer den aldrig, sade Signe på hemfärden, då hon till räga på allt fick sitta i det ena hörnet alldeles som en stor förnäm dam, såsom hon, sjelf uttryckte sig. Ja, vet du, min Signe, att hafva icke dessa ett godt samvete, så — och nu fortsatte Beatrix :eb liten vacker morulpredikan, hvarken låvg eller tråkiv, utan i de mest allmänna termer, som, likväl. sknile något motväga all den lyx-ochikomfort, som den stackars SignE 4 dag, för första gången i sitt lif, settoch njutitjaf: ; ; i (FÖRST följer)