Aftonbladet – 30 januari 1861, sida 1

all nu icke göra flera, som röra mig sjelf, efter detta :svar. vore det dåraktigt att säga hvad jag ämnat säga, men som jag ock vill tala. om för er. SAek nej! inföll Adelgunda, ängslig och nan gör det icke! Säg icke mera! åtom,0ss fortfara att vara vänner, syskon, så — som våra hjertan det vilja, om.dessa vilja tala ren, klar sanning! i Ni har rätt, Adelgunda!.... Vänskap, aktding, förtroende, ja, en verklig vördnad för ra. sköna, herrliga isjälsgåfvor.— se der de änslor-jag egnar er, och min. högsta föroppning var, att Adelgunda. skulle gilya mig detsamma i utbyte, och:.. i Nåja. — Det gör jag l-—Jag vet ingen, åt hvilken jag hellre egnar dessa känslor. Ja wvisstt, sade Theodor.j— Men det. har under. denna tidgifvits, ögonblick, då jag trodde, -att dessa lugna, ljufva känslor kunde vara nog för oss båda och att vi... i-tAck, -min Gud! Säg nu icke mera! Jag tror, att jag förstår er, käraste Theodor, men det ligger mig på det högsta om hjertat, att jag en gång kunde få en vän, som aldrig varit annat, aldrig önskat att vara annät, och... ännu några ord, och... Nå väl! Jag afbryter er nu i min tur. Jag villiieke säga mera. Jag tilläggår blott att jag är värd din vänskap, Adelgunda, och ett bevis att jag nu — efter detta ögonblick aldrig kan önska fordra något. mera, det är den bekännelsen jag gör dig att redan för nitton år sedan brann milt hjerta ut; du vet för hvemt — tillade han med en suck — nu är det blott varmt, innerligtoch kärleksfullt, då ditt åter CNS ön mitt då?4 sade Adelgunda i den mest frågatide fon och under hastiga hjerteslag. åönder det att ditt — nu först råkat i låga. och att jag — nu först rätt begripit detta. Ade!, unda teg. En tystnad uppstod, som varade flera minuter. a Har han förklarat sig för dig ännu, Adelgunda? frågade Theodor slutligen.