Aftonbladet – 29 januari 1861, sida 2

Och det var så roligtX, sade Adelgunda skrattande. Ja det med; i jag mins aldrig att någon kysst: mig handen förut, mer än kanske små syskonen på skälmstycke — för att bita mig i fingrarne sedan, men nu var det riktigt — alldeles som när jag blir rätt glad och kysser moster eller mamma. Och så var det så roligt när hon sade att hennes mamma skulle blifva så glad. Jag vet nog huru roligt det är, när min lilla mamma någon gång kan blifva glad, stackars liten. Men nu — efter jag får gifva bort de der hvita styfrarne, så skall jag gömma dem för att gifva min egen mamma dem, när jag nu får komma hem — och slippa stanna hos den der fastern; och: då tin-. drade de ljusblå ögonen af fröjd. S Ett så långt tal har Signe-lill i all sin lefnad aldrig hållitt, sade Beatrix halfhögt till Adelgunda, som satt litet förlägen öfver att Signe på sätt och vis eklaterade hennes lilla. gåfva. Men man kom nu — i anledning af Signes glädje att tackad — att tala om denna känsla i allmänhet, och att det vill en viss liten stoicism till: att vara en fullkomlig anonym gifvare, och man började diskutera om huruvida det var ettfel eller ej att lifligt känna behag i denna tacksäelse, som är en så skön lön för gifvaren: Det är ett felt, såde Adelgunda, och så har jag alltid ansett det, och det största beviset, att det är ett fel, består deruti — att denna den; begåfvadestacksägelse ändå alltid, huru det må vard, boörttager en del af dess fröjd öfver gåfvan.. Jag är visst icke otacksam, men. jag plågas likväl af att-tackea, isymmerhet när-jag får något nyttigt, som jag justrbehöfver. Jag tycker då alltid att jag skäms-att icke förr