Aftonbladet – 29 januari 1861, sida 2

alldeles från den rätta och sanna sidan, och kunde hon då älska mig...... Men det är ej att tänka på. Slutligen äro vi kanske lika fattiga, sade lilla Signe; och lade med ledsnad sin hand på Ernsts, som vat hennes bordsgranne, och detta stämde alla helt muntra igen, helst när Ernst försäkrade henne, att hon var vida rikare än han, som hade tden der lilla vackra silkespungen med de hvita och bruna styfrarne uti. Han hade icke sagt ordet ut, förrän Signe flux var borta efter sin pirat, ryckte upp börsen och slog alla de hvita styfrarne på Ernsts tallrik, sägande: cBfter jag får gifva bort dem, så skall han äfven få dem, bara jag får behålla de bruna.f Nu uppstod en ädel strid, och Ernst bevisade henne, att han dock icke ens på långt när var så mycket i behof som till exempel den fattiga flickans moder, och att om hon gaf allt till honom, så skulle hon aldrig halva den glädjen hon haft denna samma förmiddag. Ja, men detta är nästan lika roligt.4 Nej, Signe, det kan det inte vara, tog Beatrix till orda, ty den fattiga hustrun behöfde verkligen din silfverstyfver, men det gör icke kunglig sektern, och då kallas det att slarfva bort sitt goda, när man ger det till den, som egentligen icke är i behof deraf.t z Ja, men han sade att han var fattigare in jag, och inte lär hån ljuga.? Nej, sade Beatrix, men han skämtade itet med Signe, emedan han icke är så rik alt han har en börs som han fått af den da fröken Adelgunda, hvilket är af ett särskildt värde för dem son? älska henne.t (Forts. följer.) ä