Aftonbladet – 29 januari 1861, sida 1

EDR EEE STA ES 0 RE PEST DESS ROR äfven ett middagshord, kan hafva när det är fint) väckert och lagom, och vi neka icke utt, för de båda damerna åtminstone, det hadeett oändligt behag att slippa se en belagsjuk värdshuspiga, som åt hvilken herre hon -än med stort buller och bång gifver tallrik, äfven på köpet gifver blickar så fatala, så motbjudande, att man skall vara en underlig sort af qvinnor, om man ej i dess skotthåll känner sig besvärad och trumpen. Aldrig kunde en bättre anrättning förtärås med större aptit, och under mera kryddadt skämt och samspråk. Ernst hade — han visste icke huru — fått en lätt vind i sina segel, och ej heller visste han från hvad hållidenna vind kom, men den smekade kinden och smakade så ljufligt långt ner i hjettat; Theodor var älläd vid SM t lynhe, Beatrix hade alltid torroliga, alldeles öväntade ord och så högst originella ideer, att mån ofta förvånades. och Kände attman dock var i: ett slags snilles sfer. Adel: gunda hade aldrig känt sig ljuft och mildt stämd, och hel -heones älskliga varelse bar en prägel deraf. Sj va lilla Signe, när hon för första gången i, sitt lif fått svälja några fräsande, perlande droppar champagne, fick en liten: matt läro på sma små hicka kinder, och utropade slutligen, — när en liteh tystnad inbröt: — I dag är den roligaste dag jag någonsin haft.: ; Alla ; smålogo, och detta gjorde flickan mycket förlägen, då Adelgunda; som vid det lila rundacbordet tagit plats mellan: Beatrix och! hennes pupill, midt emot de båda herrarne,drog henne bort till sig och smekade det lilla hufvudet, innerligen bedjande henne latt säga sig åtminstone hvaruti hehneg glädje egentligeh bestod, och då Beatrix försäkrade henne att alla förtjenade R