Aftonbladet – 29 januari 1861, sida 1

Berättelse af författarinnån till sEusinernat. När mån sett allt inom hus, aftackade man ciceronen, och herrarne åtogo sig att vägleda sällskapet i den Vackra parken, detta . Versailles en miniature, när fordom alla vattensprången gåfvo lif och munterhet åt de berrliga anläggningarhe. Våra fem voro, förtjusta, Adelgunda tyckte sic vandra i ett Eden, i den herrligaste sommarluft, som då och då medförde de mest balsamiska ångor, under dessa höga, löfrika träd, i hvilkas toppar lätta vindar susade och glada föglar sjöngoy bland all den saftiga, friska grönska, som förhöjdes af sakta på vattenspegelns blanka yta framsmygan e. svanor, språlande i sin glänsande hvithet. Men tyst var allt detta, och för Adelgunda var det just höjden-af behag. Hon såg blott den Turlcanaturen och den, som, hon nästan mest af allt älskade på jorden: Hon kände sig i detta ögonblick af outsäglig, outtalad lycka, älska hela verlden, och dessa fyra voro typer för hennes kärleks föremål. Till Beatrix hade hon en dötterlig känsla, Theodor var den hon först.afralla velat nämha sin broder, för den lilla arma Signe kände hon. en moderlig medömkan, och Ernst — han var icke den hön satte i sista rummet, och, besynnerligt nog, fastän han aldrig låtit ett ord som tydde på kärlek gå öfver sina läppar, kände dock Adelgunda att hon.var älskad, och om hon något ögonblick betvifJade det, så var just detta den känsla, som gaf åt hennes lidelse dessa höga färger, skiltande mellan rös och purpur och utan. en enda pleky, matt.strimma. Och just detta s) Se A. B. n:r 5—17, 20-23.