Aftonbladet – 29 januari 1861, sida 1

miskt allvar och en viss Karrikerad extas; jag tror fullkomligen på spådomar.? Jag med?, sade Theodor. Och i detsamma ropade Adelgunda: men se hur skön den svanen år, med alla vingar, uppspända! Han ser ut som ett stort, grannt fartyg, gående för fålla segel.? Man beundrade svanen. Mina vänner?, sade slutligen Beatrix och tittåde på en gammel silfverrofva från Genåve, hvad tiden lider; I ären alla unga, och .då — Gud vet hvarför — har man sällan behof af mat och åryck, när man har fullt upp af själaspis: men jag, som redan var med på nittiotalet en bra stund, jag har ibland !små paroxysmer af prosaisk matlust — och klockan skrider snart öfver fem.? Ieke öfver, men. till, sade Ernst, räckande fram sitt lilla cylinderur, sony visade på tre qvart och fem minuter. Jö, jo7, sade Beatrix, om 1 unga hafven EN art: af! osynliga vingar att dermed på tio, minuter tillryggalägga hvad vi håfva igen för att komma till: värdshuset, så har jag likväl icke annat än ett par .... Sextioåriga ben?, inföll Adelgundaskämtande; ?ty du a ju i går dina ben så som ett-tiotal äldre än du sjelf.? Under dylikt skämt tog man vägen hemåt, och till och med Adelgunda, och ännu mera den stackars Signe, kände sig grufligt trött af! dagens mödor, och-de blefvo derföre så mycket och behagligare öfverraskade, när mån kom till en tät Jöfberså, och herrarne gjorde en liten vändning med sina, damer och de i löfsalen sågo det mest lilla aptitliga bord, och en liten kypare med hvitt förkläde, som; lik en ganymeds stod färdig att lyda minsta vink med en sylfs lätthet. Det Pela hade denna behaglighet, som allt,