Aftonbladet – 29 januari 1861, sida 1

som ibland icke stod utmed, hvad haninom sig källade Theodors-och-Adelgundas käri Ieksförhållande — slog sigibland i samspråk med lilla Signe, och fann att hon icke var en sådan känslolös idiot, som hennes första åsym fyektes antyda. Ernstoblef härigenom nast en liten ufoud för den trettonåriga flickan; och hon myste: så förnöjd hvar gång: han talade eller skämtade med henne: Adeb ounda:hade äfven vennit hela Signes stillgifvenhety och tillbads nuvaf henne för sin godhet, skönhet, glada, milda sätt mot Signe. Men Beatrix,som fruktade att detta ihållande; ående skulle blitva för stor motion för Signe, bad henne ibland, der de spatserande visste att de skulle återkomma till samma ställe: hvila så länge tills de återkommo. ? Signe hade sålunda sutit helt allena en lång stund, men: då hon i närheten upptäckte flera vackra vilda blommor, som hon tyckte sig kunna få plocka, tagit dessa och med tillhjelp af ett litet trådnystan, som hon: Hade i sin-lilla kjolsäck, bundit tvenne små! vackra kransar. Då de spatserande ändtligen återkommo, räckte hon den ena kransen: till Adelgunda och den andra till Ernst, och blodet svallade :häraf hos båda. ; Qch hvad få vi stackare?? sade Beatrix, som nu för första gången tycktes märka åt hvilken sida Adelgundas älskliga hjerta lutade, och derföre ville hon komma förlä! genheten till undsättning med ett dylikt litet skämt. q tan Jo, sade Signe, moster och baron skola få nästa gång.? Det var rätt, sade Theodor med en besynnerlig, mycket infattande, men för ingen begriplig ton och blick; ?du parar oss efter din smak; och i fordna dagar ansågos ju barnen hafva siare-förmåga. 3 Ja bevars!? sade. Beatrix med ett ko