Aftonbladet – 29 januari 1861, sida 1

mellan Adetlguntt ock baronen. Han SE den skönaste tödned mangfaldiga gånger purpra Adelgundas kind han tyckte sig! se slägenaf heiines hjerta, och — han såg en verklighet -— men långt ifrån att tillräkna sig dettå, att deraf drunkna isalighet, stubgo: honom dessä Adelgundas ofrivilliga uppvall-ningar såsom hadeormen velat borra sig väg genomhjertät. vinnän kän ieke alltid. dölja att kärleken bundithenne vid ett manligt föremål. Men — hon förstår i det längsta att låta det mest klårseenide öga tvifla, hvar !och hvem detta föremål kan vara. Ernst tviflade just på detta — ja, hän hästan förtViflade; men — nu i dessa ögonblick, så här vandrande vid hennes Sida —L ännu med en artaf ovisshet, som ändå alltidantager hoppets former, kände sig-äfven han ögonblicksvis lycklig, och besynnerligemnog — kände afund, svartsjuka, men icke en gnista af hat eller motvilja för Pheödor tvärtom: en böjelse att kasta sig i hans famn, förtro honom sina qval och lyckönskaw honom till sin salighet. Men han gjorde intetdera, utan de båda unga männen tycktes harmonisera i allt, el ler! åtminstone i:ingenting träda upp i harnesk mot hvarandra; äfven om: de voro af de mest skilde meningar, och se detta var en tör Beatrix ölöslig gåta, som hon velat gilva Tätt mycket om hon kunnat förklara. Lifligt och själfullt var emellertid så väl sällskapet somsamtalet. Kärleken är en lilspust, som icke allenast genomtränger sitt föremål; utansom äfven spriderlif och anda omkring sig: Man känner att man äri dess närhet; liksom ätt man af rosens doft vet i hvilket grannskap man är — äfven om rosen är dold förr ögat. j Man sträfvadedändligt omkring i denna I Drottningholms vackra omgifning, och Ernst,