Aftonbladet – 29 januari 1861, sida 1

var äfven till stor fördel för Ernst, ty hö vet huru Adelgunda tagit emot hans hyllning, -om den börjat på samma sält som alla hennes föregångna. tillbedjares, nemligen med ett formligt frieri. Vi vilja icke neka det, kanske kunde det finnas de, som i detta skulle se ett fer hos Adelgunda och älla andra unga qvinnor, rikt begåfvade af lycka och natur, och således starkt eftersökta af männen; men kanske skulle mången ung man, som med förtviflan i hjertat aflägsnat sig med en korg full af bara nej, vunnit hvad han helst önskade; om han blott visat sin kärlek, så vida någon sådan verkligen fanns, och att den som fanns väräkta och verklig, och icke börjat med att begära hvad man hellre borde sträfva för, för att kunna vinna. Och detta var just hvad Ernst ogjorde. Han bekämpade alltjemnt sin oupphörligen växande böjelse för Adelgunda. Han! ansåg omöjligt att hon till honom skulle gifvå hvad hon nekat så många andra. Hans egenkärlek dukade här totalt underför hans kärlek, och i den stora bok, derhimlens stjernor äro bokstälver, der skrefs äfven upp, att hans kärlek var långt starkare och mäktigare än hans egenkärlek. Och se det, I dandies! I lejon! Det bevisar bäst, att Ernst alldeles råkat på en villostig för sin verkliga, naturliga bestämmelse, da han —! älven Tör en kort tid — ställt sig i edra leder. Ernst trodde dessutom att Adelgunda redan skänkt sitt herrliga hjerta till Theodor. Han tyckte, han hade från första ögonplicket tyckt, att dessa två voro en half aln högre än menniskor i allmänhet — så väl, så outsägligt väl passande för hvar! andra. Svartsjukan förstorade ännu mera denna harmoni, som han i: allt, det lilla som det stora, tyckte sig finna