Aftonbladet – 28 januari 1861, sida 2

tillgifven mitt gamla, kalla, friska, hederliga fosterland; ty der-lefver ännu mycken heder, mycket godt och ärligt. Men det är så naturligt, att vi skola se tingen ur olika synpunkter. Du ur vetenskapens — du har verlden till fädernesland, och trifs bäst der du mest kan vinna förkofran och rykte för dina talanger. Och allt detta är lika naturligt som rätt. Jag åter är fosterlandsvän och ingenting annat. När du i utlandet såg den stora rikedomen, den eleganta och smakfulla lyxen, det storartade i alla företag, som bero af guld och mycket guld — då ryckte du på axlarne, vid tanken på det arma Sverge, och kände kanske ett visst förakt derför. När jag åter såg allt detta — tänkte jag mig mitt fädernesland, såsom man tänker sig en arm, olycklig moder, hvilken i yttersta armod dvaldes i en låg koja — och älskade henne derföre så mycket högre. När du såg andra nationers företräden i seder och bildning och mycket annat, så tänkte du med en viss ömkan och kanske litet afsky på dina landsmän och deras låga ståndpunkt. Jag deremot tänkte på dem, som på en fallen och förnedrad broder, och älskade denne icke mindre än förr, fast med mera smärta. Men alla dessa olikheter låta så lätt förklara sig. Du lefver för ett europeiskt — ja ett verldsrykte, och gjorde illa att binda dig vid en torfva i det fattiga moderlandet; jag åter — har icke mer än ett enda mål, bara jag får krypa fram genom alla dessa små eländiga pröfningar, der så många unga, lifliga krafter förgås, jag menar det här spring -och renskrifningslifvet ialla desså torra verk, som blifvit stereotyperade at ålderdom och gammal slentrian; jag har icke mer än en enda skön och öppen utsigt bakom allt detta, och det är att på landet få verka det lilla goda jag