Aftonbladet – 28 januari 1861, sida 2

gaste. Men hade vi en sådan storartad natur, förbehållande oss alltid att få behålla det klimat vi hafva, så skulle mån få se på annat. Jag försökte väl bevisa honom att detta icke kunde sammanparas, men då sade han: Ja wohl! behåll då er natur, jag är alldeles belåten med den vi hafva, och förnöj edra ögon rätt artigt med åsynen af edra höga berg och djupa barrskogar, edra klara sjöar och edra forsande strömmar, er snö och is, er sällsynta sol och er molntäckta himmel; jag föredragemwmitt hemland, mitt herrliga SchwabenlanQ? med sitt lif, sitt folkhvimmel, sina behagfulla skönheter inom alla naturens riken. Jag suckade, när han sedan en gång under en flygande ångvagnsfärd yttrade dessa ord. Jag suekade, ty jag fann ändå icke inom mig den lågande fosterlandskänslan, som lät mig vid hvarje jemförelse alltid finna ett tillfredsställande surrogat — utan — jag kände tvärtom en röst inom mig, som gaf mannen litet rätt; — och just det smärtade mig. Jag hade velat kunna försvara vårt gamla Sverge, men jag förmådde icke den gången hvad jag ville. Stackars baron Theodor, sade Adelounda, han har insupit allt för mycket förkärlek för, utlandet, och det på gamla Sverges bekostnad, fruktar jag. cOch detta vill jag försvara, sade Ernst med liflighet; jag har väl icke såsom d tillbringat fyra hela år i utlandet, men jag har dock läppjat på nektarskålen under lika många månader. För tu år sedan gjorde jag en liten tur till Paris öfver Hamburg, Cassel, Cöln, m. m. : Vi reste på Rhen, vi sågo dock godbitar af utlandet, och — om min garderob, min dandyism — och härmed gjorde han en liten skälmsk bugning för Adelgunda, deraf betydligen förkofrade sig, så återvände jag dock i själ och hjerta mera