Aftonbladet – 26 januari 1861, sida 2

na välfägnaden — det vet blott en gastronoms gud. Hvad som är säkert var, att Adelgunda med stor fröjd lemnade sin plats mellan president och råd. Hennes tankar stodö icke alldeles så högt, — fastän kanske på samma juridiska bana, ty båda hennes annar voro at den arten — och hade kanske en gång varit kungliga sekterer. Nu väntade en stor, dödligt ledsam sup. Der var grefve R., och Adelgunda vederfors verkligen det besynnerliga ödetatt på jen dag få sitt öde trenne gånger bestämdt, det vill a alla tre negativt likvisst, ty på denna supå ryckte grefve R. slutligen fram med sitt åliggande, när han af någon hört att Adelgunda ämnade företaga sin återfärd så snart, något som hon sjelf sorgfälligt dolt för honom, nästan af alldeles samma skäl, som då man förtiger sin afresa, för att ej få en pyramid paketer att taga med till landsorten. Grefven lät emellertid ej afspisa sig med ett enda ofördröjdt nej. Adelgunda måste väl bestå honom tjugo dylika, innan fn rätt och fullkomligt förstod dess verkliga betydelse, och att intet enda kunde vexlas ut mot något ja. Adelgunda var helttrött, när grefven ändtligen slutade sin ordström -medsatt blifva förtvifladt ond på henne, som slutligen såg sig nödsakad att rent ut förklara, att hon förr ville gå verlden omkring och tigga, än blifva hans maka. Han hade så länge pinat heme, att hon ville gifva honom ett kraftigt exempel, och fann intet annat än hennes grufliga afsky för allt hvad tiggande och trugande ville säga, och då gretven, förbittrad af detta svar, önskade henne en make, som kunde bringa henne till. denna förnedring, svarade hon — ganskarrätt, som vi tycka — att det just var det hon ville undvika, och nu var grefven hennes ovän för hela lifvet; men när Adelgunda var hemkommen om aftonen och satt vid den goda gummans säng, sade hon: Be filtar lilla! Hvad vill nu tant gifva mig om jag berättar tant attjag idag