Aftonbladet – 25 januari 1861, sida 3

hungern med. Hon kände i sin själ, fast on kanske ej skulle hafva veiat medgifvu det, vida mer undsecnde för en drinkare, chura äfvenväl en sådan var för henne nå vot högst afskyvärdt. . Men det är dock en passion, som — fastän på ett orätt och förhatligt sätt — har någon gemenskap med själen, ty den retar och uppiggar, och låter cn olycklig, till exempel, för några ögon blick glömma sina qval, när han icke 1 något bättre förmår söka och finna denna förgätenhet; och man har ofta sett exempel på att qvinnan blifvit sin kärlek trogen till en olycklig drinkare; men kärlek och frosseri de äro skilda af omätliga och oöfvervinneliga svalg. : Detta ohyggliga och omåttliga ätande och drickande var det, som Adelgunda af Stockholm minst kunde lida. Hon fann det så under menskligheten, och likasom utgörande närmaste länken mellan dem och djurverlen, och med beklämdt bjerta klädde hon sig till detta offrande åt — ja, åt hvem? — Jo, åt alla gastronomens helgon — den hedervärde Lucullus. Åtminstoge i detta fall stå vi qvinnor högre? — tänkte hon — 7ty vi tycka om god och fin mat, och vilja gerna utveckla vår taloneg. i kökskonsten, samt visa våra männer eller gäster hvad vi förmå i den vägen; men lagom skall det vara, och ej dessa ohyggliga kalaser, då man på en gäng äter och dricker hvad som kunde räcka tillför ett hushåll i flera veckor. Nej, mätt skall man äta sig af god, fint lagad mat; och gerna i godt sällskap, men ej öfvermätt.? (Forts. följer.)