Aftonbladet – 25 januari 1861, sida 1

pengar, och hvilkas högfärd är sammansatt af ett uppblåst öfvermod och högmod öf-, ver allt som de anse under sig, en förfärlig afund mot hvad de anse öfver sig, och en ifver till täflan med det de aöse stå i bredd med sig, som förtager andan ibland. Med ett ord, denna högfärd är sammansatt af idel, elementer, som göra den obehaglig för både sig och andra, då gumman Stenborg åter går der så nöjd och belåten med sin ställning, hvilken hon anser dels så hög, dels så förträfflig, att det lönar ej mera tänka derpå, utan kan hon gerna egna sina: tankar åt annat. Hon afundas ingen, ingen står henne i vägen, och med all sin högfärd har hon dock agg till ingen, trampar på ingen, vill förödmjuka ingen, utan tvärtom, enligt sin gamla inbitna vana, obligerar och behagar alla, dels med godhet och vänliga ord, dels med hvad som är ännu gedignare. Aldrig bar jag vetat att farbror var en sådan beundrare af den gamla grefvinnan; sade Ernst småleende. Jag är beundrare af ingen4, sade lagmannen; men rätt skall vara rätt, och den som förtjenar det, måste i hvarje rättsinnig fiona en försvarare. Jag har under min långa tjenstoch embetsbana här i Stöckholm lärt för väl känna folket, för att bedöma dem efter skenet. Grefvinnan Stenborg är kanske ibland de mest välgörande af de rika fruarne, men det i sådan verklig tysthet, ja — så att hon bedrager sjelfva sin omgifning derpå — och jag vill hålla vad, att hon likväl icke är med i några stora, öfverenskomna-barmhertighetsföreningar, al drig skryter med filantropiska ideer och grundsatser, likasom att hon ödmjukar sig för Gud, fast hon icke gör det för menniskor, och det förtjena de litet eller inte, vet du, min gosse.