Aftonbladet – 24 januari 1861, sida 2

ieke gjort det, dels hade du kanske valt af samma tarfliga sort, som du brukat förut, och dessutom mins jag af gammalt, att: du alltid. gillade min smak. -Är det något mera du behöfver, så gör du efi-fröjd med att säga det åt Adelgunda., När. detta väl var färdigt, gjorde Adelgunda, såsom alltid då hon delade med de af sitt öfverflöd; tackade innerligen Sin Gud och sin hädangångne fader, som gifvit hehne tillfälle dertill; ty för henne; var det icke någon uppoffring, utan snarare ett nöje, och med sin stora förmögenhet gjorde Adelgunda ändå många ga mera godt, än: de flesta andra skulle ha gjort, ty hon såg alltid så väl hvar hennes hjelp var nödvändigast och välkommen, åstadkom — med ett ord sagdt — så mycket godt som möjligt. Hon ansåg, att om hon ibland kunde medelst pengar spara hårda prof för en skön själs finkänsla, så var detta fullt ut lika berömvärdt, som att kasta bröd i halsen på den förste som tiggde och gapade derför, och som ofta genom lättja och försummelse, genom dårskap och lättsinne ådragit sig sin fattigdom. Adelgunda ville icke allenast gifva och — skänka, såsom så många, dels af en oberäknad och obetänkt gifmildhet, dels för att-paradera med en artificiel sådan, utan hon fann sin gifmildhets största behag ligga i den inre öfvertygelsen; att hon belönade dygden eller åtminstone kom den till hjelp. Det fanns verkligen många som ansågo henne för: snål och hård, emedan hon icke alltid var tillreds med öppen hand, när andra med mycken pomp och ståt utströdde sina håtvor. N När hon slutat sitt företag och afsändt sin betjent dermed; gick hon in till tant. Der hade tidigare på morgonen förefallit följande lilla uppträde. När klockan var nio och