på samma gång likväl som jag ärar och beundrar honom. De voro nu vid ingången till onkelns hus: Adelgunda tog afsked ar Ernst, och då han tog hennes hand och tryckte den, darrade denna hand, och blicken, som de vexlade, var — en ursprungsblick. Han älskar mig! tänkte Adelgunda, och denna tanke var henne i detta ögonblick nog, för att med ett rosenskimmer öfverdraga hvarje föremål, äfven det allraalldagligaste. Hon hade aldrig känt en saligare känsla än när hon kom upp i sitt rum, som var — i parentes sagdt — särdeles trefligt och beqvämt inrättadt och der man under hennes frånvaro insatt flera vaser med doftande löfkojor, neglikor och förnrosor. Adelgunda njöt af Tifyet,. Ett bref från hennes förvaltare låg på bordet. Hon lät det ligga. En mängd saker, som hon under gårdagen köpt och hvilka först sent på aftonen hemkommit, lågo i stora paketter rundt omkring. Hon lät dem ligga. Och slutligen, trött af promenader och det tidiga be kdbgrson matt af hunger, söm Hon likväl icke kände, och hufvudyr af ljufva, saliga, sig korsande känslor — kastade hon sig på den inbjudande, hvita bäddenoch tillslöt ögoden. Just då tittade henneskammarjungfru in, trodde att hennes herrskarinna sof; och denna lät henne tro det: Men Adelgunda sof icke. Endast allt det sorgliga, ängsliga, tråkiga, hvardagliga och småaktiga — det sof. Det håde lemnat rim åt lifvets diemanter och perlor, kärlek, vänskap, menniskokärlek, håg, förenad med förmåga att göra godt, od om lycka och sällbet, förnöjeise och: tillfredsställelse med lifvet, lugn Ysjälen, frid i sinnet, och endast en liflig rörelse i bjertat — men den så ljuf, så varm, så magisk, som söderns lätta afton